Första spoken word/poetry slam jag nånsin skrivit. Rätt nöjd ändå.

Jag vet att jag sa att jag var som alla andra
på en dunkel väg har jag länge vandrat och alla andra har jag klandrat
för mina egna fel och brister, men den sista kistan spricker när jag vaknar upp på en iskall tisdagsmorgon

och hatar mig själv mer än vad jag hatat alla andra
men det enda vi har är varandra och det är så det är och så det var
jag söker svar på meningslösa frågor och medan alla mina vänner bara drar
för jag tog mig själv på för stort allvar och vägrade ta ansvar för mina dåliga dagar

Jag hyllar er som kan leva och älska och älska att leva
för att leva som jag gör är knappt att leva
Man rusar genom varje dag och förstorar varenda liten skitsak
på gränsen till döden och egot är bödeln
och ens hjältar är döda och ens änglar har man dödat
man är helt ensam, bitter och tveksam
livet är att lida, och det är något jag skildrar på varenda sida jag tycks skriva

Ljuset är borta och relationerna korta,
en dunkel tristess, kamp för överlevnad
och man blir så less på att varje dag är ett test
fullt av stress och brist på finess
en insiktslös svärta som river sönder ens hjärta tills allt man har är smärta

Outsider tills dagen jag dör för allt jag står för
Hänsynslöst och iskallt med stympad motivation och kreativitet
Jag bränner den sista bron till mitt förflutna och försöker se en ljus helhet
om att mörkret går att möta

Ja, en dunkel tillvaro har varit min bundsförvallt framför allt när det mesta varit kallt och grått och jag har gått utan destination i flera år
Och i det stora svarta havet simmar jag tills jag svimmar av utav trötthet
men någon kommer nog någonstans rädda mig från mig själv
det litar jag på när allt är kallt och svårt

För det enda vi har varandra
jag kan inte längre klandra andra för vad jag har gjort fel
även när hopplösheten sköljer över mig
så är den dunkla tillvaron en tillfällighet
och vi kan tillsammans vakna upp i en ljusare morgondag
om vi alla bara hjälper varandra

Han är sjukt bra.