Tuesday 1 June 2010 photo 1/1
|
Till B.W.
Någonting stannade min klocka
När den bekväma sanningen försvann
Någonting stannade min klocka
När den kroniska sanningen blev sann
Vi färdas tillsammans i en osynlig farkost
I ett badkar utan handleders fåniga blod
Vi stannar aldrig riktigt upp och tänker
På
Hur det vi gör kan skada de vi respekterar
Så
Det är så svårt att finna någon form av trygghet
När oförståelsen gör sig så markant
Det är omöjligt att höra orden man letar efter
Då man själv bara vet vad som är sant
Det är orättvist att begära sympati
När det inte är andras lott att ge en styrka
Det är bortskämt att vänta sig empati
När man inte själv inser sina begränsningar
När man inte längre är säker på att de nära
Förstår
När man inte längre är säker på att de kära
Består
I vår roll som människor är imperfektionen given
Vi väntar oss kanske att någonstans på stigen finna ro
Vi väntar oss kanske att alla andra
Ska förstå
Den kärlek som ska vara ovillkorlig framstår som vag
Det som känns mest är vetskapen
Om att det kanske är jag som är svag
Man somnar varje morgon
Man vaknar varje natt
Övertygad
Om att man gjort sitt bästa
Övertygad
Om den enda sanningen
Elden
Som så självklart alltid
Brunnit
Får
Ett slut
I denna värld så komplext grå
Där kraven är orimliga för stora som små
Denna värld så sorgligt grå
Någonting stannade min klocka
När den bekväma sanningen försvann
Någonting stannade min klocka
När den kroniska sanningen blev sann
Vi färdas tillsammans i en osynlig farkost
I ett badkar utan handleders fåniga blod
Vi stannar aldrig riktigt upp och tänker
På
Hur det vi gör kan skada de vi respekterar
Så
Det är så svårt att finna någon form av trygghet
När oförståelsen gör sig så markant
Det är omöjligt att höra orden man letar efter
Då man själv bara vet vad som är sant
Det är orättvist att begära sympati
När det inte är andras lott att ge en styrka
Det är bortskämt att vänta sig empati
När man inte själv inser sina begränsningar
När man inte längre är säker på att de nära
Förstår
När man inte längre är säker på att de kära
Består
I vår roll som människor är imperfektionen given
Vi väntar oss kanske att någonstans på stigen finna ro
Vi väntar oss kanske att alla andra
Ska förstå
Den kärlek som ska vara ovillkorlig framstår som vag
Det som känns mest är vetskapen
Om att det kanske är jag som är svag
Man somnar varje morgon
Man vaknar varje natt
Övertygad
Om att man gjort sitt bästa
Övertygad
Om den enda sanningen
Elden
Som så självklart alltid
Brunnit
Får
Ett slut
I denna värld så komplext grå
Där kraven är orimliga för stora som små
Denna värld så sorgligt grå
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kurenai/459807567/