December
Wednesday 16 December 2009 photo 1/1
|
Uppdatering till er som vill veta, mer om sjukdommen finns längre ner.
Jag Saknar Dig så Xtremt mycke Daniel...
Jag skulle göra vad som helst för att få vara hos dig nu.
Nätterna av ångest om jag ska överleva eller inte är hemska när du inte är hos mig... bara då som jag känner mig trygg nog att kunna sova när du har dina armar runt mig. Sover inte mer än 2-3 h per natt när du inte är här.
Även om jag nu går på behandling som faktiskt är vettig tvivlar jag fortfarande om de kommer att funka... vet mycket väl att jag inte ska tänka så som jag gör, de gör saker och ting svårare, men det är inte lätt när man har blivit nertryckt gång efter gång efter alla förväntningar man har haft på all medicinering och undersökningar/operationer man har gått igenom. Man blir speciellt orolig om det är försent, eftersom det är ett under enligt många läkare från London och USA att jag fortfarande lever.
Det enda som jag kan göra är att försöka bygga upp de lilla hopp jag har kvar om att jag kommer bli frisk och få uppleva alla saker som man har planerat... Tänker på det varenda natt innan jag somnar av utmattning, vill inte sova för att man är rädd att aldrig vakna och man är rädd för att va vaken för att man kanske pressar kroppen eller hjärtat för hårt. Inget kul dilemma.
Till er som inte vet vad jag lider av kan jag säga att jag fått diagnosen Hypo2 (jag tror den kallas så)
Vad som händer är att min kropp inte kan ta åt sig näring för att binjurarna slutat fungera. kortisonet som de ska utsöndra ska öppna väggarna in till cellerna så de kan få näring av kroppen. Det är därför som jag ständigt gått ner i vikt för att cellerna inte kan ta åt sig maten... Äter medicin för det nu och även en massa tillskott som ska stabilisera läget. Jag får bara be att de ska funka.
Jag vet att jag låter pessimistiskt... och tro mig, jag vill inte vara sånn. Jag vill kunna tänka positivt och se fram emot saker, typ, vad man ska göra om en vecka, när man ska träffa killen min igen, när man ska åka på semester, men saken är den att jag kan inte se fram emot sånna här saker förns "jag har blivit frisk" som jag ständigt hör runt mig. "Vi kommer ha så kul när du blivit frisk!" eller "Jag lovar, de kommer bli bättre när du blivit frisk :)"
Men man tänker alltid "kommer jag bli de? Kommer jag verkligen bli frisk?" Efter allt man har gått igenom känns de bara som en dröm som inte kommer gå i uppfyllelse. Det är svårt att tänka frammåt på saker folk har planerat för en när man blivit "frisk" när de känns som om man har en ständig kamp mellan liv och död varenda dag. Jag vet att det är svårt att förstå...
Min nuvarande överläkare sa att tack vare min överlevnadsvilja så är jag inte död, men om jag tänker efter varför jag har velat vara stark och inte accepterat hur kritiskt mitt tillstånd egentligen har varit de senaste halvåret är att jag faktiskt sett fram emot saker och kämpat igenom dag för dag för att kunna träffa min kille en helg, för att kunna träffa de få vänner man har haft kvar efter att man har blivit sjuk... Därför kan jag säga utan överdrift att de som har varit hos mig och stött mig under den här tiden har räddat livet på mig. För de har dom <3
Speciellt Daniel.. (L)
Allt som han har gjort för mig går inte att beskriva i ord. Han har alltid funnits hos mig oavsett vad... Han har vart där för mig mer än vad mina föräldrar har varit i och med att dom hela tiden har varit frustrerade över att jag har varit sjuk och sedan fått ut sin ilska eller besvikelse på mig... Han är den enda som faktiskt verkar förstå hur jag mår, de som jag trodde var omöjligt för en människa utan mina upplevelser att kunna förstå... vet att han inte förstår allt, men jag vet att han försöker till hans yttersta och lyckas extremt bra med de.. Pallar inte skriva mer nu, de får räcka, börjar få ont i huvvet av allt analyserande. Pusshaj <3
I Love You Hunny <3
Jag Saknar Dig så Xtremt mycke Daniel...
Jag skulle göra vad som helst för att få vara hos dig nu.
Nätterna av ångest om jag ska överleva eller inte är hemska när du inte är hos mig... bara då som jag känner mig trygg nog att kunna sova när du har dina armar runt mig. Sover inte mer än 2-3 h per natt när du inte är här.
Även om jag nu går på behandling som faktiskt är vettig tvivlar jag fortfarande om de kommer att funka... vet mycket väl att jag inte ska tänka så som jag gör, de gör saker och ting svårare, men det är inte lätt när man har blivit nertryckt gång efter gång efter alla förväntningar man har haft på all medicinering och undersökningar/operationer man har gått igenom. Man blir speciellt orolig om det är försent, eftersom det är ett under enligt många läkare från London och USA att jag fortfarande lever.
Det enda som jag kan göra är att försöka bygga upp de lilla hopp jag har kvar om att jag kommer bli frisk och få uppleva alla saker som man har planerat... Tänker på det varenda natt innan jag somnar av utmattning, vill inte sova för att man är rädd att aldrig vakna och man är rädd för att va vaken för att man kanske pressar kroppen eller hjärtat för hårt. Inget kul dilemma.
Till er som inte vet vad jag lider av kan jag säga att jag fått diagnosen Hypo2 (jag tror den kallas så)
Vad som händer är att min kropp inte kan ta åt sig näring för att binjurarna slutat fungera. kortisonet som de ska utsöndra ska öppna väggarna in till cellerna så de kan få näring av kroppen. Det är därför som jag ständigt gått ner i vikt för att cellerna inte kan ta åt sig maten... Äter medicin för det nu och även en massa tillskott som ska stabilisera läget. Jag får bara be att de ska funka.
Jag vet att jag låter pessimistiskt... och tro mig, jag vill inte vara sånn. Jag vill kunna tänka positivt och se fram emot saker, typ, vad man ska göra om en vecka, när man ska träffa killen min igen, när man ska åka på semester, men saken är den att jag kan inte se fram emot sånna här saker förns "jag har blivit frisk" som jag ständigt hör runt mig. "Vi kommer ha så kul när du blivit frisk!" eller "Jag lovar, de kommer bli bättre när du blivit frisk :)"
Men man tänker alltid "kommer jag bli de? Kommer jag verkligen bli frisk?" Efter allt man har gått igenom känns de bara som en dröm som inte kommer gå i uppfyllelse. Det är svårt att tänka frammåt på saker folk har planerat för en när man blivit "frisk" när de känns som om man har en ständig kamp mellan liv och död varenda dag. Jag vet att det är svårt att förstå...
Min nuvarande överläkare sa att tack vare min överlevnadsvilja så är jag inte död, men om jag tänker efter varför jag har velat vara stark och inte accepterat hur kritiskt mitt tillstånd egentligen har varit de senaste halvåret är att jag faktiskt sett fram emot saker och kämpat igenom dag för dag för att kunna träffa min kille en helg, för att kunna träffa de få vänner man har haft kvar efter att man har blivit sjuk... Därför kan jag säga utan överdrift att de som har varit hos mig och stött mig under den här tiden har räddat livet på mig. För de har dom <3
Speciellt Daniel.. (L)
Allt som han har gjort för mig går inte att beskriva i ord. Han har alltid funnits hos mig oavsett vad... Han har vart där för mig mer än vad mina föräldrar har varit i och med att dom hela tiden har varit frustrerade över att jag har varit sjuk och sedan fått ut sin ilska eller besvikelse på mig... Han är den enda som faktiskt verkar förstå hur jag mår, de som jag trodde var omöjligt för en människa utan mina upplevelser att kunna förstå... vet att han inte förstår allt, men jag vet att han försöker till hans yttersta och lyckas extremt bra med de.. Pallar inte skriva mer nu, de får räcka, börjar få ont i huvvet av allt analyserande. Pusshaj <3
I Love You Hunny <3
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kurrisen/430996711/
Visa toppen
Show footer