just shove it in the fuck it bucket

Erik säger argt att jag är så jävla jobbig att umgås med för att jag är så cynisk och tycker att allt är värdelöst. Sedan börjar mamma skälla på mig som vanligt och le självskada för första gången på över ett år. Ja, wow ge mig uppmärksamhet nu. Bring the hate. Jag är ju trots allt bara en äcklig jävla pest i varenda människan närvaro. Och snälla fortsätt tycka illa om mig för att man fortsätter att snacka skit om mig. Jag är så ju fruktansvärt manipulativ, nästan livsfarlig.

Efter jag gjorde vissa misstag undrade jag ett tag om det snackades skit om mig, hade varit lugnande att veta än att vara osäker och inte veta hur man ska bemöta varje person, vilka som vet men inte säger något, om det finns någon som tycker illa om en osv.

Ibland fuckar livet med en, och man tänker inte klart. Det viktigaste är att man efteråt ser och är medveten om det man gjort, och själv tar aktivt avstånd från sånt och liknande i framtiden.

Jag tror inte att någon skulle bete sig illa bara för att. För vissa kan det se ut som så, men jag tror att allt har en förklaring. Givetvis försvinner människor man sårat, hur mycket man än ber om ursäkt eller försöker förklara, men så är livet.

Vad jag vet så snackar ingen skit om dig just nu, i alla fall inte vad jag har hört!