November
Sunday 18 July 2010 photo 1/2
|
ngt man vill alltid ge ut . ngt man vill alltid dela med sig :D<3
Utan att få några sorgsna blickar
ska jag berätta en historia om en pojke och en flicka
och hur alltid dom vita molnen låg på marken
när dom lekte på gräsmattor och lekparker
med melodier & sköljda ord i renat vatten
sjöng dom med kärlek sina ramsor hela natten
pojken ritade morgonens soluppgång
medan flickan ritade nattens fullmåne
ingen ville bli ensam kvar
både ville sitta i en båt som ror mot samma mål
tillsammans ville dom alltid samsas åt
så att hjärtat av rädsla inte börja banka hårt
ingen av dom var redo att börja vandra och gå
så när alla sprang åt alla håll stanna dom båda två
efter några år, sa hon om jag älskar mitt liv
blir jag kvar i hans famn resten av mitt liv
Vi var bara barn som blev så förälskade, du vet
Vi lyser upp varandras hjärtan
Vi var bara barn som blev så förälskade,
du vet Vi är dom enda för varandra
Åren gick och dom blev äldre med tiden
banden stärktes tills dom blev vänner för livet
deras tro växte så starkt att själen fick hopp
så som eld sprider sig när gräset är torrt
i sitt glädjerus besteg dom världens topp
där vindens kraft kunde få dom å sväva bort
ingen kunde sära dom, två ihopsvetsade själar
som i sina ungdoms år blev så förälskade och kära,
så många vackra dagar,
där dom sprang med snabba steg och jaga pappersdrakar
satt å prata, om allt från morgon till kväll
medan kärleken flammade som lågor av eld
och när molnen börja fälla tårar av regn,
sa dom till varann: det här är en strålande kväll
dom smälte samman som två solstrålar
och insåg att även denna jord åldras
för att kunna bli evigt ung,
får man hålla varandras händer hårt och inte tveka en stund
och för att gemensamt uppnå helande lugn
får man inte tveka i bråkdelen av en sekund
Hur kan goda dagar passera och bli gamla minnen
För två eviga livskamrater som andas himmel
Det gäller å hålla ut, och ha tålamod
så att vattnet från glädjens bägare inte droppar ut
mjukt liggandes på dödsbädden hand i hand
blunda dom ögonen tills dom fann varann
ur människokropparna lösgjordes deras själar
dom hitta äntligen hem och börja leva för å tjäna
hur denna historia slutar?, hur det blev?
jag vet, dom lever i evigheters evighet
ngt man vill alltid ge ut . ngt man vill alltid dela med sig :D<3
Utan att få några sorgsna blickar
ska jag berätta en historia om en pojke och en flicka
och hur alltid dom vita molnen låg på marken
när dom lekte på gräsmattor och lekparker
med melodier & sköljda ord i renat vatten
sjöng dom med kärlek sina ramsor hela natten
pojken ritade morgonens soluppgång
medan flickan ritade nattens fullmåne
ingen ville bli ensam kvar
både ville sitta i en båt som ror mot samma mål
tillsammans ville dom alltid samsas åt
så att hjärtat av rädsla inte börja banka hårt
ingen av dom var redo att börja vandra och gå
så när alla sprang åt alla håll stanna dom båda två
efter några år, sa hon om jag älskar mitt liv
blir jag kvar i hans famn resten av mitt liv
Vi var bara barn som blev så förälskade, du vet
Vi lyser upp varandras hjärtan
Vi var bara barn som blev så förälskade,
du vet Vi är dom enda för varandra
Åren gick och dom blev äldre med tiden
banden stärktes tills dom blev vänner för livet
deras tro växte så starkt att själen fick hopp
så som eld sprider sig när gräset är torrt
i sitt glädjerus besteg dom världens topp
där vindens kraft kunde få dom å sväva bort
ingen kunde sära dom, två ihopsvetsade själar
som i sina ungdoms år blev så förälskade och kära,
så många vackra dagar,
där dom sprang med snabba steg och jaga pappersdrakar
satt å prata, om allt från morgon till kväll
medan kärleken flammade som lågor av eld
och när molnen börja fälla tårar av regn,
sa dom till varann: det här är en strålande kväll
dom smälte samman som två solstrålar
och insåg att även denna jord åldras
för att kunna bli evigt ung,
får man hålla varandras händer hårt och inte tveka en stund
och för att gemensamt uppnå helande lugn
får man inte tveka i bråkdelen av en sekund
Hur kan goda dagar passera och bli gamla minnen
För två eviga livskamrater som andas himmel
Det gäller å hålla ut, och ha tålamod
så att vattnet från glädjens bägare inte droppar ut
mjukt liggandes på dödsbädden hand i hand
blunda dom ögonen tills dom fann varann
ur människokropparna lösgjordes deras själar
dom hitta äntligen hem och börja leva för å tjäna
hur denna historia slutar?, hur det blev?
jag vet, dom lever i evigheters evighet
Annons
Comment the photo
Anonymous
Sun 18 Jul 2010 20:03
idjuut :D
<3
<3
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/l1k3-n/465952631/
Visa toppen
Show footer