Sunday 13 July 2008 photo 1/1
|
Under lägret som nu kom jag närmare ett sammanbrott än jag någonsin varit förut.
Allvarligt talat, så mådde/mår jag rikgtigt dåligt. "Varför?" är väl frågan som nu dyker upp hos er som läser detta? Jo, för att jag inte kan prata med någon. inte en enda människa kan någonsin förstå vad jag gått igenom. Jo, fortfarande 6 månader efteråt är allting ett jävla helvete. men nu är det så här: jag har inte pratat om allt jag känner, tycker o tänker om Tinas död o efter det med de som jag faktiskt skulle behöva göra det med. detta inkluderar en eller flera i gänget som jag kan sätta in i situationen lite, o som vet var jag e i gänget o sån't. sedan skulle jag även vilja prata med några från skåne oxå om tians död o saknaden/tomheten efter honom.
Får jag höra några frivilliga?
PS. Angående bilden, så e det så att jag har kommit fram till att det inte finns ett enda ord i världen som kan trösta denna sortens sorg, det enda som faktiskt gör det lite bättre är fysisk kontakt, och det har jag underskott på.
Comment the photo
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/l4m3r/237573338/