December
Saturday 26 March 2011 photo 1/1
|
Älskling, förlåt mig...
Idag var jag och Robban ute i skogen och busade, han var jätteglad och busig, fattade höger galopp en gång och bockade som en tok :') Urmysigt att rida ut i solen och allt, det nog tyckte han med!
Sen på tillbakavägen, valde jag att rida ner på ängen och ta den vägen upp till stallet eftersom jag gärna ville vara ute så länge som möjligt. Så vi skrittade på långa tyglar över den lilla grusvägen/parkeringen där bilarna och några människor stog. Han tittade väldigt mkt, men det brukar han alltid göra så jag tänkte inte på det.
Då helt plötsligt när vi kommit förbi den lilla grusparkeringen så smäller någon igen två dörrar på rad. Robban hoppar upp i luften och börjar sticka ifrån mig. Dum som jag är, utan att tänka på att broddarna inte är kvar så tar jag i ena tygeln och svänger. I det ögonblicket inser jag att det nog är rätt halt och hinner sakta ner lite och han galopperar då i en väldigt sansad galopp när vi går in i min nödvolt.
Då händer det, han halkar, han välter...
Mitt vänstra ben hamnar under honom när han liksom slinter, hoppar upp i luften, för att sedan ramla ner på vänstra sidan, på mitt ben. Jag ligger kvar på marken i någon sekund men ställer mig snabbt upp för att ta tag i tyglarna. Då kommer det en man springandes mot oss med ett stort kamerastativ och skriker "Hur gick det med dig flickan?!"
Robban blir änu räddare och springer iväg bockandes upp för ängen till stallet.
Erika och några andra från ridhuset såg vad som hände då de red lite längre bakom mig. Så de erbjöd sig att hämta honom och ställa honom i boxen åt mig.
Mannen, Bo-Lennart som han hette, var pensionerad Ambulansförare och sa åt mig att lägga upp foten på hans ryggsäck efter att ha försäkrat sig om att jag inte var skadad någon annan stans.
Jag verkligen känner hur det klickar och knakar i foten, den var av, någonstans. Det visste jag redan då, jag har stukat och fått blåmärket på massor med kroppsdelar ett flertal gånger, och detta var en helt annan typ av smärta. Något var av.
Jag ringde mamma som kom nerför ängen i sin lilla ford i 100 knyck och hon och Bo-Lennart fick hjälpa mig att komma in i baksätet skrikandes och storgråtandes. Smärtan var obeskrivlig, det gjorde så fruktansvärt ont och jag har vaga minnen efter det.
Jag och mamma åkte till sjukhuset, körde över några fartgupp, då ville jag ärligt talat bara dö...
Sedan när vi var frame vid akuten så kommer det några sjuksköterskor och lyfter in mig i en rullstol och rullar in mig på ortopeden direkt. Där blir jag klämd på och skriker och gråter änu mer, läkaren måste klämma för att avgöra vad det är. Det gjorde så otroligt ont så ni kan inte ana!
Sedan får jag morfin och Panodill i tablettform och får vänta 2 timmar på vanlig röntgen. Vi väntar sedan i 3 timmar till på svar från röntgen.
När de sedan kommer tillbaka så säger de att det är svårt att se ordentligt, det var ett stort dimmigt område i mellanfotsbenen så de visste inte om det var spricka eller bara en allvarlig mjukdelsskada. Men jag skulle skiktröntgas ändå.
Så vi väntade i ca. 3-4 timmar till i väntrummet, då sov jag faktiskt mesdels av tiden. Fick varken äta eller dricka då jag skulle röntgas, så jag var rätt lagom trött på att vänta då. Till slut får jag komma upp på skiktröntgen, läggs på en brits med någon slags fothållare och blir tillsagd att ligga helt still, skakar som tusan dock, men bilderna dög ändå.
Rullas ner i min lilla sjukhussäng jag blivit tilldelad och börjar gråta/skrika över varje gupp ur och in i hissarna, över trösklar etc. Medecinen hade slutat verka och jag behövde verkligen nytt smärtstillande. Det var hela 6 timmar sedan jag fick smärtstillande och det gjorde så ont att jag inte ens kunde ligga stilla utan att gråta.
Lyckas skicka iväg några sms och väntar på medecinen. Sedan efter ca. 4-5 timmars väntan kommer l'äkaren igen och säger att jag har 3 frakturer på mellanfotsbenet och minst 2 lösa benbitar och även en förskjuten led i mellanfoten. Då frågade läkaren hur jag hae klarat att sätta mig i en bil med en bokstavligen krossad fot, och att jag borde ha nån slags medalj för att ha varit så lugn som jag var.
Krossad fot, var ordet, bokstavligen.
Nu var operation eventuell, så de skulle överväga detta i ytterligare 2-3 timmar. Så vi väntade jag och mamma. pratade lite med några andra i väntrummet. Vid denna tiden kändes det lite som att jag bodde där :P
Sen äntligen kom läkaren tillbaka och sa att vi skulle gipsa underbenet och foten så länge tills på måndag då den vanliga Barn ortopeden skulle komma o titta på mina röntgen bilder och avgöra om jag behöver opereras p.g.a. leden och benbitarna. Så jag får mitt smärtstillande (äntligen) och läggs in i gipsrummet där vi väntar i ca. 1 timme på dom som skulle gipsa.
Blir gipsad, och sedan utskriven.
Mamma och jag åkte till stallet för att låsa moppen ordentligt och även hämta kameran, sen äntligen, så kunde vi åka hem.
Var på sjukhuset mellan kl. 12:30-21:15, fett drygt. Sen var det raka vägen i säng med mer smärtsillande och sova, sova, sova...
Camera info
Krya på dig babe! :* <3
Får hoppas att det inte händer en själv. ''krya på dig'' :/
39 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/legustafsson/487163775/
Visa toppen
Show footer