July
Sunday 9 January 2011 photo 2/2
|
För ett tag sedan fick jag reda på att jag kommit trea i en fantasynovell-tävling som Örebro bibliotek anordnade :D Finns inte s mycket mer att säga föerutom att jag inte kom på någon bra titel, so... here it is:
Fredagskväll på Sheena's Basement
Det var alltid ont om tjejer på punkklubben Sheena's Basement så Nanna och hennes bästa vän Anna hade kommit in även fast de bara var sexton. Inne i den varma och trånga källarlokalen dundrade musiken och ljudnivån var på över 100 decibel. Nanna och Anna stod nästan längst farm vid scenen och dansade så gått det gick i trängseln. Bandet som stod på scenen spelade God Save The Queen, en helt vanlig fredagskväll på Sheena's Basement alltså. Klassikern God Save The Queen spelades nästan varje fredag då det alltid stod flera olika mer eller mindre kända punkband på scenen men dagens version stod ut från mängden. Den var näst intill oigenkännbar, största skillnaden att den var mycket mer avancerad än originalet och att sångaren faktiskt kunde sjunga. Nanna gillade det, hon påminde sig själv om att komma ihåg namnet, Werewolf Rebels fast det skulle nog inte bli så svårt att minnas dem. För det första var de otroligt snygga alla tre i bandet och för det andra så var de så duktiga. Gitarristen (som även var sångare) manövrerade den distade elgitarren med en skicklighet som Nanna bara sett hos de riktigt stora gitarrgudarna. Hans händer såg nästan ut att röra sig i en omänsklig hastighet över gitarren.
"Jävlar vad sexig sångaren är!" skrek Anna i Nannas öra. Nanna funderade om det var naturlagen som sa att en kille alltid blev tio gången snyggare med ett instrument i händerna som gjorde att han var så snygg eller om han bara var en naturlig skönhet. Han hade hjärtformat huvud, lång hals, mörka ögon som ramades in av svarta tjocka ögonfransar och rufsigt svart hår som levde sitt eget liv.
"Han är duktig också!" svarade Nanna över den dånande musiken.
"Pax för honom! Om han kan göra det där med gitarren, vem vet då vad han mer kan göra med sina magiska fingrar?!"
"Haha, men då tar jag basisten då!"
Basisten hade blont hår och isblå ögon, till skillnad från sångaren som var lång och ganska slank - men ändå välformad - så var basisten kortare och biffigare.
Nanna och Anna tittade samtidigt på den kvinnliga trummisen. Hon hade långt, blont självfallande hår och såg mer ut att platsa i en Hollywood-film än bakom ett punkbands trumset.
"Någon utav killarna är säkert ihop med trummisen!" skrek Nanna avundsjukt till Anna.
"Eller båda två!" Anna trodde alltid det värsta och mest extrema i alla. "De är säkert syskon allihopa också, värsta incest familjen typ!"
"Varför skulle det vara så?"
"Det är något som inte stämmer med dem, jag känner det på mig!"
Nanna tittade på bandet igen och konstaterade att det inte var något fel med dem förutom att alla tre var de vackraste människor hon någonsin sett samlade på en och samma scen och att de var så duktiga musiker - men det var väl inget fel med det, eller?
Helt plötsligt tittade sångaren rakt på Nanna. Hans mörka ögon borrade sig in i hennes, trollband henne och hon visste inte hur hon någonsin skulle kunna titta bort från hans otroligt vackra ögon igen.
Han hade sett henne tidigare under kvällen men enda anledningen till att han lagt märke till henne var för att hon såg så ung ut. Hon Småflickor som hon borde inte vara på ställen som Sheena's Basement. Annars var hon intetsägande med mörkblont hår och en slank figur. Men när han tittade ut över publiken och mötte hennes blick såg han någonting som han aldrig sett i en annan person tidigare i sitt liv. Han kunde inte sätta fingret på vad det var men det överlumpade honom så att nästan kom av sig, nästan. Han kunde sin gitarr. Han hade spelat många olika instrument i sitt liv men det var gitarren han hade fastnat för.
"Det var allt för oss ikväll men musiken är inte slut för det, ett annat asbra band ska ta över scenen. FuckFörbundet heter de!" sa sångaren när låten var slut. "Jag känner mig en aning törstig…" han tittade på sina två bandmedlemmar som skrattade åt någonting som antagligen var ett internt skämt. "Så, the bar, here I come!"
Anna ryckte tag i Nannas arm. "Baren. Nu."
Framme vid baren tittade bartendern misstänksamt på Anna och Nanna medan de beställde varsin shot men upp shotarna efter att de tagit fram sin plånböcker och han sett att de kunde betala för sig.
När de druckit upp spanade de efter sångaren men de såg honom inte någon stans.
"Han har säkert massa grejs att göra innan han kan gå ut", sa Nanna efter några minuter.
"Eller så strular han med trummisen", svarade Anna. "Äsch, jag måste gå på toa. Stanna här så kommer jag snart."
Anna försvann och Nanna satt tyst på barstolen och väntade... och väntade. Till slut bestämde hon sig för att gå till toaletten och leta efter Anna. När hon hoppade ner och vände sig om råkade hon krocka med sångaren som var på väg mot baren. Egentligen var han på väg mot Nanna utan att själv förstå varför. Än en gång möttes deras blickar och båda blev chockade över känslorna som framkallades av det. Först stod de bara och såg varandra djupt in i ögonen utan att kunna förmå sig att öppna munnen för att ursäkta. En helt galen tanke om att hon skulle kyssa honom for igenom Nannas huvud.
Sångaren fick tillbaka talförmågan först. "Förlåt", sa han med ett leende som fick Nannas ben att börja darra.
"Det gör inget", svarade hon och försökte sig på ett leende hon också fast hon antog att det bara såg krystat ut.
"Vill du ha något?" Frågade han med en gest mot baren.
"Eh... visst!"
Han beställde två drinkar och vände sig sedan mot Nanna igen.
"Joel", sa han och sträckte fram handen mot Nanna.
Nanna blev chockad för det var första gången någon velat skaka hand med henne på Sheena's Basement men tog ändå hans hand.
"Nanna."
"Coolt namn."
"Tack."
Nanna smuttade på sin drink och sa sedan: "Fy fan vad bra ni var!"
"Tack, det är inte alla som uppskattar det vi gör."
"Men ni är ju för fan asduktiga, hur länge har du spelat gitarr egentligen?"
Joel skrattade till. "För länge."
"Men Werewolf Rebels, vad är det för namn?"
"Äsch, det är ett internt skämt bara."
"Har ni precis startat bandet eller? Jag har inte sett er tidigare."
"Nej, vi har spelat ihop ett tag... vi har bara legat lågt."
"Varför då? Ni skulle kunna bli asstora ju!"
Nanna märkte att han inte riktigt gillade hennes påträngande frågor.
"Vi vill inte riktigt det", svarade han samtidigt som han tittade ner i glaset. "Vad gör du här egentligen?" Han betonade ordet "här" som det var det sista stället han väntade sig att se en tjej som Nanna på.
"Vad tror du? Jag gillar musiken så klart, och draget. Det är alltid något roligt som händer och man vet aldrig vem man kan träffa." Inte trodde jag att jag skulle träffa världens hetaste kille här, tillade hon i tankarna.
"Hur gammal är du egentligen? Får du verkligen vara här?"
"Neeej, jag är sexton."
"Hur kom du in då?"
Så fort Joel ställt frågan kom han på svaret. Hon hade säkert bara gett dörrvakten en blick med de där underbara gröna ögonen för att få honom att gå med på allt hon bad om. Det var så han reagerade på hennes blickar i alla fall.
"Men durå hur gammal är du?" Sa Nanna och ignorerade frågan.
"Äldre än du tror."
Nanna störde sig på att han aldrig verkade vilja berätta något konkret om sig själv men hon ville inte låta honom komma undan. Hon studerade honom för att gissa sig till en ålder. Han var ganska lång och smal och hade ett pojkaktigt ansikte, han kunde absolut inte vara en dag äldre än sjutton.
"Nitton?"
"Vi kan säga så."
Joline hittade Joel med den där flickan vid baren och det förvånad henne inte. Bakom trumsetet där hon satt hade hon sett hur han reagerade då han fick syn på henne i publiken och hon visste att han inte skulle lämna henne ifred i första taget. Hon oroade sig över hur det skulle sluta så därför gick hon genom trängseln mot honom.
"Joel", sa hon när hon stod bakom honom.
Han vände sig om och hon fortsatte. "Vi måste snacka."
Joel tittade på Nanna sedan på Joline och på Nanna igen. "Vänta, jag kommer snart."
Motvilligt gick han med Joline.
Efter några meter stannade Joel, han tänkte inte ta ett steg till ifrån Nanna och han visste att hon inte skulle höra på det avståndet.
"Vad vill du?" Frågade han.
Joline svarade med en fråga. "Vad håller du på med?"
"Vadå?"
"Låtsas inte som om inget hänt."
"Men jag kan inte hjälpa det."
Hon suckade djupt. "Jo, det klart du kan, du kan gå härifrån nu och aldrig se henne mer."
"Jamen allvarligt, det är ju inte så att jag kommer att förändra henne ikväll."
"Men det är ändå inte bra, du skulle inte ens pratat med henne."
"Försent."
"Men det är inte försent! Om du drar nu så kommer hon glömt bort dig imorgon."
"Jag då."
"Det finns andra tjejer, hälsosammare tjejer."
"Men lägg av, jag klarar mig fintfint. Okej?"
Hon förstod att han inte skulle ändra på sig. "Men tänk på vad jag sagt i alla fall och jag kommer inte ta något som helst ansvar för henne."
"Visst", muttrade han.
Nanna studerade Joel och trummisen under hela samtalet och såg att trummisen var irriterad på Joel. Hon tolkade det som att trummisen inte gillade att han var med henne. Efter ett tag blev hennes arga ansikte uppgivet och Joel kom tillbaka. Det var inte fören han satt på stolen bredvid henne igen som hon upptäckte att hon saknat honom under den korta stund han varit borta.
"Är hon dig tjej eller?" Frågade Nanna.
"Va? Neej", svarade Joel som om det var det sista han skulle kunna tänka sig. "Varför tror du det?"
"Nämen hon bara verkade så sur och jag tänkte att hon kanske inte var så glad om hon var din tjej och du satt här med mig."
"Hon tycker inte om att jag... är med dig men hon är inte min tjej."
"Men vad är det då?"
"Äsch, hon är bara lite orolig."
"Vadåra?"
Joel skakade på huvudet. "Nej, inget."
Det verkade inte vara som om det var "inget", tänkte Nanna men sa inget. Istället tittade hon ut över havet av punkare och fick syn på Annas illröda hår. Hon kom på att hon helt och hållet glömt bort sin bästa kompis under tiden hon pratat med Joel.
"Du, jag måste leta rätt på min kompis för hon kanske blir orolig..."
"Det är nog bra", sa ha med ett leende men tänkte tvärt om. Han ville absolut inte att hon skulle gå.
"Där är du! Jag har letat efter dig", sa Anna när hon fick syn på Nanna. "Var har du varit?"
Nanna kunde inte låta bli att le. "Kom så ska jag berätta", sa hon och drog med sig Anna mot toaletterna för att det var det ända stället som det var någorlunda tyst på.
"Jag känner igen det där leendet", sa Anna när de var inne på toaletten.
"Gissa vem jag har snackat med", sa Nanna.
"Säg inte att det är den där asheta sångaren."
"Jo, han heter Joel."
"Åh, fy fan vad sexigt!"
"Jag vet."
"Gissa vem jag träffat då?" Anna fick samma leende på läpparna som Nanna hade förut.
"Rasmus?"
Rasmus var Annas ex-pojkvän fast Nanna förstod inte riktigt varför de gjort slut för de fortsatte att träffas ändå.
"Ja. Tar du dig hem själv ikväll?" Frågade Anna hoppfullt.
"Men ni har ju gjort slut!" Protesterade Nanna.
"Jag vet... men han är så snygg och han ät jättesnäll, ibland. Och du har ju sångaren"
"Jag har precis träffat honom! Men gå du då."
Anna försvann ut ur dörren och Nanna låste.
Joel stod utanför toaletten och väntade på att Nanna och hennes kompis skulle komma ut. Han fylldes med hopp när han såg att kompisen kom ut men dörren stängdes igen utan att någon Nanna kom ut. Han fortsatte att vänta och började undra om Nanna smitit ut genom det lilla fönstret där inne men då kom hon ut. Han hade så brottom att få prata med henne igen så han gick rakt på henne.
"Oj, Joel."
Nanna tyckte att det lät fruktansvärt dumt men hon kunde inte säga någonting annat när han var så nära.
"Nanna", andades han.
Han böjde sig fram och kysste henne, först ödmjukt men sedan hårdare. Nanna visste inte vad som hände, det enda hon visste var att hon tappat kontrollen och att hon absolut inte ville slita sig från Joel. Hans händer var överallt över henne och ingenstans där de borde vara. Hon fumlade efter dörrandtaget till toaletten och för att de skulle kunna låsa in sig och vara själva.
Joel tog ett steg bakåt så plötsligt att Nanna nästan tappade balansen.
"Nej!" Sa han.
"Va?" Nanna var chockad, vad var felet? Vad var det som hände egentligen?
Joel skakade på huvudet. "Jag borde verkligen inte göra det här. Det är inte bra."
"Varför?"
"Jag kan inte förklara."
"Men..."
Ordet hängde löst i luften och Joel vände sig om och gick. Vid utgången stod Joline - precis den person han mist ville träffa nu.
"Försent," sa hon
"Gå och dö", sa han och fortsatte ut genom dörren.
Nanna kände ilskan koka inom sig medan hon gick hem. Hon orkade inte bry sig om att det var sent på natten och att hon gick på stadens mörka bakgator. Hon var irriterad på Anna som lämnade henne när hon behövde henne som mest, hon var irriterad på Joel som bara stuckit utan någon förklaring men mest utav allt var hon irriterad på att hon var ledsen för att Joel lämnat henne.
"Hej lilla vän", sa en silkeslen men ändå giftig röst tillhörande en man bakom Nanna som fick hennes hjärta att stanna av skräck.
Hon vände sig om långsamt och såg rakt in i ett par röda ögon. Hon var stel av skräck medan han smekte hennes kind med ena finget.
"Delicius", sa han med ett leende.
"Hey! Jimmie, du får dela med dig", sa en annan man från höger.
"Precis", sa en tredje man från höger.
Nanna backade snabbt bakåt endast för att upptäcka att det var en vägg bakom henne. Hon tittade skräckslaget på de tre rödögda männen.
"Sorry att vi måste döda dig", sa den första mannen, Jimmie.
"Det är bara naturens gång", sa den tredje, "vi är vampyrer och du är vårat byte. På så sätt har det alltid varit och kommer alltid att vara, ta det inte personligt."
"Det där säger du alltid KJ", sa den andra mannen.
"Håll bara käften Mark."
Mark skrattade ett ihåligt skratt som gav Nanna rysningar.
"Du råkar bara vara på fel ställe vid fel tillfälle", sa Jimmie som inte tappat fokusen på Nanna.
Nanna öppnade munnen för att skrika men blixtsnabbt var Jimmie framme vid henne och höll för hennes mun.
"Det kommer inte att hjälpa att skrika, vi kommer bara att döda dig fortare då", sa han.
Joel hade gått tillbaka mot klubben strax efter att han lämnat, han klarade inte av att gå ifrån henne helt utan förklaring. Han kunde i alla fall ge sig själv en chans och berätta för henne sanningen om honom, att han var vampyr och se hur hon skulle reagera. Förmodligen skulle hon aldrig vilja se honom efter det. Men vid dörren till klubben hade han hittat hennes doftspår som bara var några minuter gamla och de ledde mot väst. Han följde spåret men den blandades ganska snart med tre vampyrdofter han kände igen. Det var Jimmie, KJ och Mark. Han visste att Nanna var illa ute och började panikslaget springa. Jimmie och hans vänner var inte riktigt kända för att vara de barmhärtigaste vampyrerna i stan.
Med fasa såg han att de omringade Nanna som en flock hyenor. Jimmie flyttade på hennes långa mörkblonda hår så att hennes hals blottades. Det hade sett kärleksfullt ut om Joel inte vetat bättre.
"Rör henne inte!" Gormade han.
Alla tre vände sig chockat om när de hörde Joel. Nanna ville skrika åt honom att han skulle springa därifrån men Jimmie hade fortfarande handen över hennes mun.
"Varför inte?" Frågade Jimmie förvånat, han visste att Joel inte gillade när de dödade oskyldiga människor men han hade aldrig tidigare försökt stoppa dem.
"Låt henne bara gå."
"Är det din tjej eller?!" frågade Mark.
"Love is in the air, everywear I look around. Love is in the air", sjöng KJ.
"Du ska alltid vara lika irriterande", sa Joel.
"Irriterande är mitt mellannamn. Mitt andra mellan namn är why-do-you-give-damn-if-we-kill-this-human?"
"Men allvarligt, du menar väl inte att du bryr dig?" Sa Jimmie.
"Tänk om jag gör det!"
"Du är ju för fan vampyr! Jag visste väl att det skulle bli något fel i skallen om man drack djurblod."
Alla tre började hånskratta och Joel gav dem varsin mördarblick.
Nanna förstod hur det hela låg till nu, Joel var en av dem. Han hade bara försökt locka iväg henne för att han ville ha hennes blod.
"Okej, okej, ta henne du", sa Jimmie och tecknade åt de andra två att följa med honom.
"Känn en doft av kääärleeken", sjöng KJ och de andra skrattade medan de försvann bort mellan husen.
Joel andades ut och vände blicken mot Nanna, hon var skräckslagen.
"Du är en av dem!"
"Ja", erkände han samtidigt som han tittade ner i marken.
Han tog ett steg närmare och Nanna tryckte sig mot väggen.
"Rör mig inte. Du kommer döda mig, erkänn!"
Han skakade långsamt på huvet. "Nej, om jag skulle velat döda dig hade jag gjort det för länge sen. Jag hade lurat ut dig ur klubben för jag visste att du skulle följt med."
Han tog ett steg närmare och Nanna tittade till höger, hon kunde fly ditåt, därifrån var det inte långt till närmaste pub där det fanns människor. Hon skulle vara trygg där. Men det Joel sa vekade nästan övertygande.
"Jag vill inte att du ska dö, absolut inte", han ryste av tanken. "Jag kommer att hamna i trubbel på grund av dem", sa han och nickade mot gränden där Jimmie och hans vänner försvunnit. "De kommer att vilja hämnas för att jag jagade iväg dem."
Han tog ett steg närmare.
"V-varför stack de? De var ju fler en dig."
"Jag har mer kontakter än dem. Om de bråkade med mig så skulle de få ett ganska stort gäng vampyrer efter sig."
Han tog ännu ett steg närmare. Nanna tittade på det krympande avståndet mellan dem och tänkte på sin flyktplan.
"Jag skulle aldrig skada dig, jag har aldrig träffat någon som dig tidigare."
Han fixerade blicken i Nannas ögon och samma underligt underbara känsla for genom hennes kropp som tidigare då hon kollat djupt in i hans ögon.
"Snälla lita på mig."
I tre snabba steg gick han hela vägen fram till henne utan att släppa hennes blick. Nanna ville lita på honom, hon ville tro att han kunde vara god. När hon tittade i hans mörka ögon såg hon inget ont.
"Litar du på mig?"
Hon nickade, han böjde sig ner och kysste henne. Mer än villigt besvarade hon den.
Fredagskväll på Sheena's Basement
Det var alltid ont om tjejer på punkklubben Sheena's Basement så Nanna och hennes bästa vän Anna hade kommit in även fast de bara var sexton. Inne i den varma och trånga källarlokalen dundrade musiken och ljudnivån var på över 100 decibel. Nanna och Anna stod nästan längst farm vid scenen och dansade så gått det gick i trängseln. Bandet som stod på scenen spelade God Save The Queen, en helt vanlig fredagskväll på Sheena's Basement alltså. Klassikern God Save The Queen spelades nästan varje fredag då det alltid stod flera olika mer eller mindre kända punkband på scenen men dagens version stod ut från mängden. Den var näst intill oigenkännbar, största skillnaden att den var mycket mer avancerad än originalet och att sångaren faktiskt kunde sjunga. Nanna gillade det, hon påminde sig själv om att komma ihåg namnet, Werewolf Rebels fast det skulle nog inte bli så svårt att minnas dem. För det första var de otroligt snygga alla tre i bandet och för det andra så var de så duktiga. Gitarristen (som även var sångare) manövrerade den distade elgitarren med en skicklighet som Nanna bara sett hos de riktigt stora gitarrgudarna. Hans händer såg nästan ut att röra sig i en omänsklig hastighet över gitarren.
"Jävlar vad sexig sångaren är!" skrek Anna i Nannas öra. Nanna funderade om det var naturlagen som sa att en kille alltid blev tio gången snyggare med ett instrument i händerna som gjorde att han var så snygg eller om han bara var en naturlig skönhet. Han hade hjärtformat huvud, lång hals, mörka ögon som ramades in av svarta tjocka ögonfransar och rufsigt svart hår som levde sitt eget liv.
"Han är duktig också!" svarade Nanna över den dånande musiken.
"Pax för honom! Om han kan göra det där med gitarren, vem vet då vad han mer kan göra med sina magiska fingrar?!"
"Haha, men då tar jag basisten då!"
Basisten hade blont hår och isblå ögon, till skillnad från sångaren som var lång och ganska slank - men ändå välformad - så var basisten kortare och biffigare.
Nanna och Anna tittade samtidigt på den kvinnliga trummisen. Hon hade långt, blont självfallande hår och såg mer ut att platsa i en Hollywood-film än bakom ett punkbands trumset.
"Någon utav killarna är säkert ihop med trummisen!" skrek Nanna avundsjukt till Anna.
"Eller båda två!" Anna trodde alltid det värsta och mest extrema i alla. "De är säkert syskon allihopa också, värsta incest familjen typ!"
"Varför skulle det vara så?"
"Det är något som inte stämmer med dem, jag känner det på mig!"
Nanna tittade på bandet igen och konstaterade att det inte var något fel med dem förutom att alla tre var de vackraste människor hon någonsin sett samlade på en och samma scen och att de var så duktiga musiker - men det var väl inget fel med det, eller?
Helt plötsligt tittade sångaren rakt på Nanna. Hans mörka ögon borrade sig in i hennes, trollband henne och hon visste inte hur hon någonsin skulle kunna titta bort från hans otroligt vackra ögon igen.
Han hade sett henne tidigare under kvällen men enda anledningen till att han lagt märke till henne var för att hon såg så ung ut. Hon Småflickor som hon borde inte vara på ställen som Sheena's Basement. Annars var hon intetsägande med mörkblont hår och en slank figur. Men när han tittade ut över publiken och mötte hennes blick såg han någonting som han aldrig sett i en annan person tidigare i sitt liv. Han kunde inte sätta fingret på vad det var men det överlumpade honom så att nästan kom av sig, nästan. Han kunde sin gitarr. Han hade spelat många olika instrument i sitt liv men det var gitarren han hade fastnat för.
"Det var allt för oss ikväll men musiken är inte slut för det, ett annat asbra band ska ta över scenen. FuckFörbundet heter de!" sa sångaren när låten var slut. "Jag känner mig en aning törstig…" han tittade på sina två bandmedlemmar som skrattade åt någonting som antagligen var ett internt skämt. "Så, the bar, here I come!"
Anna ryckte tag i Nannas arm. "Baren. Nu."
Framme vid baren tittade bartendern misstänksamt på Anna och Nanna medan de beställde varsin shot men upp shotarna efter att de tagit fram sin plånböcker och han sett att de kunde betala för sig.
När de druckit upp spanade de efter sångaren men de såg honom inte någon stans.
"Han har säkert massa grejs att göra innan han kan gå ut", sa Nanna efter några minuter.
"Eller så strular han med trummisen", svarade Anna. "Äsch, jag måste gå på toa. Stanna här så kommer jag snart."
Anna försvann och Nanna satt tyst på barstolen och väntade... och väntade. Till slut bestämde hon sig för att gå till toaletten och leta efter Anna. När hon hoppade ner och vände sig om råkade hon krocka med sångaren som var på väg mot baren. Egentligen var han på väg mot Nanna utan att själv förstå varför. Än en gång möttes deras blickar och båda blev chockade över känslorna som framkallades av det. Först stod de bara och såg varandra djupt in i ögonen utan att kunna förmå sig att öppna munnen för att ursäkta. En helt galen tanke om att hon skulle kyssa honom for igenom Nannas huvud.
Sångaren fick tillbaka talförmågan först. "Förlåt", sa han med ett leende som fick Nannas ben att börja darra.
"Det gör inget", svarade hon och försökte sig på ett leende hon också fast hon antog att det bara såg krystat ut.
"Vill du ha något?" Frågade han med en gest mot baren.
"Eh... visst!"
Han beställde två drinkar och vände sig sedan mot Nanna igen.
"Joel", sa han och sträckte fram handen mot Nanna.
Nanna blev chockad för det var första gången någon velat skaka hand med henne på Sheena's Basement men tog ändå hans hand.
"Nanna."
"Coolt namn."
"Tack."
Nanna smuttade på sin drink och sa sedan: "Fy fan vad bra ni var!"
"Tack, det är inte alla som uppskattar det vi gör."
"Men ni är ju för fan asduktiga, hur länge har du spelat gitarr egentligen?"
Joel skrattade till. "För länge."
"Men Werewolf Rebels, vad är det för namn?"
"Äsch, det är ett internt skämt bara."
"Har ni precis startat bandet eller? Jag har inte sett er tidigare."
"Nej, vi har spelat ihop ett tag... vi har bara legat lågt."
"Varför då? Ni skulle kunna bli asstora ju!"
Nanna märkte att han inte riktigt gillade hennes påträngande frågor.
"Vi vill inte riktigt det", svarade han samtidigt som han tittade ner i glaset. "Vad gör du här egentligen?" Han betonade ordet "här" som det var det sista stället han väntade sig att se en tjej som Nanna på.
"Vad tror du? Jag gillar musiken så klart, och draget. Det är alltid något roligt som händer och man vet aldrig vem man kan träffa." Inte trodde jag att jag skulle träffa världens hetaste kille här, tillade hon i tankarna.
"Hur gammal är du egentligen? Får du verkligen vara här?"
"Neeej, jag är sexton."
"Hur kom du in då?"
Så fort Joel ställt frågan kom han på svaret. Hon hade säkert bara gett dörrvakten en blick med de där underbara gröna ögonen för att få honom att gå med på allt hon bad om. Det var så han reagerade på hennes blickar i alla fall.
"Men durå hur gammal är du?" Sa Nanna och ignorerade frågan.
"Äldre än du tror."
Nanna störde sig på att han aldrig verkade vilja berätta något konkret om sig själv men hon ville inte låta honom komma undan. Hon studerade honom för att gissa sig till en ålder. Han var ganska lång och smal och hade ett pojkaktigt ansikte, han kunde absolut inte vara en dag äldre än sjutton.
"Nitton?"
"Vi kan säga så."
Joline hittade Joel med den där flickan vid baren och det förvånad henne inte. Bakom trumsetet där hon satt hade hon sett hur han reagerade då han fick syn på henne i publiken och hon visste att han inte skulle lämna henne ifred i första taget. Hon oroade sig över hur det skulle sluta så därför gick hon genom trängseln mot honom.
"Joel", sa hon när hon stod bakom honom.
Han vände sig om och hon fortsatte. "Vi måste snacka."
Joel tittade på Nanna sedan på Joline och på Nanna igen. "Vänta, jag kommer snart."
Motvilligt gick han med Joline.
Efter några meter stannade Joel, han tänkte inte ta ett steg till ifrån Nanna och han visste att hon inte skulle höra på det avståndet.
"Vad vill du?" Frågade han.
Joline svarade med en fråga. "Vad håller du på med?"
"Vadå?"
"Låtsas inte som om inget hänt."
"Men jag kan inte hjälpa det."
Hon suckade djupt. "Jo, det klart du kan, du kan gå härifrån nu och aldrig se henne mer."
"Jamen allvarligt, det är ju inte så att jag kommer att förändra henne ikväll."
"Men det är ändå inte bra, du skulle inte ens pratat med henne."
"Försent."
"Men det är inte försent! Om du drar nu så kommer hon glömt bort dig imorgon."
"Jag då."
"Det finns andra tjejer, hälsosammare tjejer."
"Men lägg av, jag klarar mig fintfint. Okej?"
Hon förstod att han inte skulle ändra på sig. "Men tänk på vad jag sagt i alla fall och jag kommer inte ta något som helst ansvar för henne."
"Visst", muttrade han.
Nanna studerade Joel och trummisen under hela samtalet och såg att trummisen var irriterad på Joel. Hon tolkade det som att trummisen inte gillade att han var med henne. Efter ett tag blev hennes arga ansikte uppgivet och Joel kom tillbaka. Det var inte fören han satt på stolen bredvid henne igen som hon upptäckte att hon saknat honom under den korta stund han varit borta.
"Är hon dig tjej eller?" Frågade Nanna.
"Va? Neej", svarade Joel som om det var det sista han skulle kunna tänka sig. "Varför tror du det?"
"Nämen hon bara verkade så sur och jag tänkte att hon kanske inte var så glad om hon var din tjej och du satt här med mig."
"Hon tycker inte om att jag... är med dig men hon är inte min tjej."
"Men vad är det då?"
"Äsch, hon är bara lite orolig."
"Vadåra?"
Joel skakade på huvudet. "Nej, inget."
Det verkade inte vara som om det var "inget", tänkte Nanna men sa inget. Istället tittade hon ut över havet av punkare och fick syn på Annas illröda hår. Hon kom på att hon helt och hållet glömt bort sin bästa kompis under tiden hon pratat med Joel.
"Du, jag måste leta rätt på min kompis för hon kanske blir orolig..."
"Det är nog bra", sa ha med ett leende men tänkte tvärt om. Han ville absolut inte att hon skulle gå.
"Där är du! Jag har letat efter dig", sa Anna när hon fick syn på Nanna. "Var har du varit?"
Nanna kunde inte låta bli att le. "Kom så ska jag berätta", sa hon och drog med sig Anna mot toaletterna för att det var det ända stället som det var någorlunda tyst på.
"Jag känner igen det där leendet", sa Anna när de var inne på toaletten.
"Gissa vem jag har snackat med", sa Nanna.
"Säg inte att det är den där asheta sångaren."
"Jo, han heter Joel."
"Åh, fy fan vad sexigt!"
"Jag vet."
"Gissa vem jag träffat då?" Anna fick samma leende på läpparna som Nanna hade förut.
"Rasmus?"
Rasmus var Annas ex-pojkvän fast Nanna förstod inte riktigt varför de gjort slut för de fortsatte att träffas ändå.
"Ja. Tar du dig hem själv ikväll?" Frågade Anna hoppfullt.
"Men ni har ju gjort slut!" Protesterade Nanna.
"Jag vet... men han är så snygg och han ät jättesnäll, ibland. Och du har ju sångaren"
"Jag har precis träffat honom! Men gå du då."
Anna försvann ut ur dörren och Nanna låste.
Joel stod utanför toaletten och väntade på att Nanna och hennes kompis skulle komma ut. Han fylldes med hopp när han såg att kompisen kom ut men dörren stängdes igen utan att någon Nanna kom ut. Han fortsatte att vänta och började undra om Nanna smitit ut genom det lilla fönstret där inne men då kom hon ut. Han hade så brottom att få prata med henne igen så han gick rakt på henne.
"Oj, Joel."
Nanna tyckte att det lät fruktansvärt dumt men hon kunde inte säga någonting annat när han var så nära.
"Nanna", andades han.
Han böjde sig fram och kysste henne, först ödmjukt men sedan hårdare. Nanna visste inte vad som hände, det enda hon visste var att hon tappat kontrollen och att hon absolut inte ville slita sig från Joel. Hans händer var överallt över henne och ingenstans där de borde vara. Hon fumlade efter dörrandtaget till toaletten och för att de skulle kunna låsa in sig och vara själva.
Joel tog ett steg bakåt så plötsligt att Nanna nästan tappade balansen.
"Nej!" Sa han.
"Va?" Nanna var chockad, vad var felet? Vad var det som hände egentligen?
Joel skakade på huvudet. "Jag borde verkligen inte göra det här. Det är inte bra."
"Varför?"
"Jag kan inte förklara."
"Men..."
Ordet hängde löst i luften och Joel vände sig om och gick. Vid utgången stod Joline - precis den person han mist ville träffa nu.
"Försent," sa hon
"Gå och dö", sa han och fortsatte ut genom dörren.
Nanna kände ilskan koka inom sig medan hon gick hem. Hon orkade inte bry sig om att det var sent på natten och att hon gick på stadens mörka bakgator. Hon var irriterad på Anna som lämnade henne när hon behövde henne som mest, hon var irriterad på Joel som bara stuckit utan någon förklaring men mest utav allt var hon irriterad på att hon var ledsen för att Joel lämnat henne.
"Hej lilla vän", sa en silkeslen men ändå giftig röst tillhörande en man bakom Nanna som fick hennes hjärta att stanna av skräck.
Hon vände sig om långsamt och såg rakt in i ett par röda ögon. Hon var stel av skräck medan han smekte hennes kind med ena finget.
"Delicius", sa han med ett leende.
"Hey! Jimmie, du får dela med dig", sa en annan man från höger.
"Precis", sa en tredje man från höger.
Nanna backade snabbt bakåt endast för att upptäcka att det var en vägg bakom henne. Hon tittade skräckslaget på de tre rödögda männen.
"Sorry att vi måste döda dig", sa den första mannen, Jimmie.
"Det är bara naturens gång", sa den tredje, "vi är vampyrer och du är vårat byte. På så sätt har det alltid varit och kommer alltid att vara, ta det inte personligt."
"Det där säger du alltid KJ", sa den andra mannen.
"Håll bara käften Mark."
Mark skrattade ett ihåligt skratt som gav Nanna rysningar.
"Du råkar bara vara på fel ställe vid fel tillfälle", sa Jimmie som inte tappat fokusen på Nanna.
Nanna öppnade munnen för att skrika men blixtsnabbt var Jimmie framme vid henne och höll för hennes mun.
"Det kommer inte att hjälpa att skrika, vi kommer bara att döda dig fortare då", sa han.
Joel hade gått tillbaka mot klubben strax efter att han lämnat, han klarade inte av att gå ifrån henne helt utan förklaring. Han kunde i alla fall ge sig själv en chans och berätta för henne sanningen om honom, att han var vampyr och se hur hon skulle reagera. Förmodligen skulle hon aldrig vilja se honom efter det. Men vid dörren till klubben hade han hittat hennes doftspår som bara var några minuter gamla och de ledde mot väst. Han följde spåret men den blandades ganska snart med tre vampyrdofter han kände igen. Det var Jimmie, KJ och Mark. Han visste att Nanna var illa ute och började panikslaget springa. Jimmie och hans vänner var inte riktigt kända för att vara de barmhärtigaste vampyrerna i stan.
Med fasa såg han att de omringade Nanna som en flock hyenor. Jimmie flyttade på hennes långa mörkblonda hår så att hennes hals blottades. Det hade sett kärleksfullt ut om Joel inte vetat bättre.
"Rör henne inte!" Gormade han.
Alla tre vände sig chockat om när de hörde Joel. Nanna ville skrika åt honom att han skulle springa därifrån men Jimmie hade fortfarande handen över hennes mun.
"Varför inte?" Frågade Jimmie förvånat, han visste att Joel inte gillade när de dödade oskyldiga människor men han hade aldrig tidigare försökt stoppa dem.
"Låt henne bara gå."
"Är det din tjej eller?!" frågade Mark.
"Love is in the air, everywear I look around. Love is in the air", sjöng KJ.
"Du ska alltid vara lika irriterande", sa Joel.
"Irriterande är mitt mellannamn. Mitt andra mellan namn är why-do-you-give-damn-if-we-kill-this-human?"
"Men allvarligt, du menar väl inte att du bryr dig?" Sa Jimmie.
"Tänk om jag gör det!"
"Du är ju för fan vampyr! Jag visste väl att det skulle bli något fel i skallen om man drack djurblod."
Alla tre började hånskratta och Joel gav dem varsin mördarblick.
Nanna förstod hur det hela låg till nu, Joel var en av dem. Han hade bara försökt locka iväg henne för att han ville ha hennes blod.
"Okej, okej, ta henne du", sa Jimmie och tecknade åt de andra två att följa med honom.
"Känn en doft av kääärleeken", sjöng KJ och de andra skrattade medan de försvann bort mellan husen.
Joel andades ut och vände blicken mot Nanna, hon var skräckslagen.
"Du är en av dem!"
"Ja", erkände han samtidigt som han tittade ner i marken.
Han tog ett steg närmare och Nanna tryckte sig mot väggen.
"Rör mig inte. Du kommer döda mig, erkänn!"
Han skakade långsamt på huvet. "Nej, om jag skulle velat döda dig hade jag gjort det för länge sen. Jag hade lurat ut dig ur klubben för jag visste att du skulle följt med."
Han tog ett steg närmare och Nanna tittade till höger, hon kunde fly ditåt, därifrån var det inte långt till närmaste pub där det fanns människor. Hon skulle vara trygg där. Men det Joel sa vekade nästan övertygande.
"Jag vill inte att du ska dö, absolut inte", han ryste av tanken. "Jag kommer att hamna i trubbel på grund av dem", sa han och nickade mot gränden där Jimmie och hans vänner försvunnit. "De kommer att vilja hämnas för att jag jagade iväg dem."
Han tog ett steg närmare.
"V-varför stack de? De var ju fler en dig."
"Jag har mer kontakter än dem. Om de bråkade med mig så skulle de få ett ganska stort gäng vampyrer efter sig."
Han tog ännu ett steg närmare. Nanna tittade på det krympande avståndet mellan dem och tänkte på sin flyktplan.
"Jag skulle aldrig skada dig, jag har aldrig träffat någon som dig tidigare."
Han fixerade blicken i Nannas ögon och samma underligt underbara känsla for genom hennes kropp som tidigare då hon kollat djupt in i hans ögon.
"Snälla lita på mig."
I tre snabba steg gick han hela vägen fram till henne utan att släppa hennes blick. Nanna ville lita på honom, hon ville tro att han kunde vara god. När hon tittade i hans mörka ögon såg hon inget ont.
"Litar du på mig?"
Hon nickade, han böjde sig ner och kysste henne. Mer än villigt besvarade hon den.
Comment the photo
Säger jag som bara läst första biten xD
ska läsa klart nu var bara tvungen att fråga först xD
Bra skriven :) Fanns vissa saker som kunde fin slipats... som små skriv fel i början, ja och sånt. Men sånna fel gör alla :P
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lalalinda/482203740/
Visa toppen
Show footer