February
Monday 4 August 2008 photo 8/11
|
oki, alla som har tråkigt... Här har ni nått att LÄSA
(Jag vet inte om det är den rättade verisonen, men fuck that)
Honungs Flickan
Det var en gång en man som hette George. Han, hans fru och deras dotter levde på en liten gård, i ett stort rike där en grym kejsare styrde.
George och hans fru var biodlare åt kejsaren. De gjorde den godaste honung i hela riket! Många sade att honungen var magisk och att det var därför den smakade så himmelsk.
När dottern Amaranth var 6 år, förlorade hon sin mor i en tragik olycka.
Modern hade ridit ut med en av deras hästar en varm vårdag. Hästen hade blivit skrämd av en huggorm och modern hade kastats av och blivit ihjältrampad av hästens stora hovar.
Mycket sorg låg över den lilla gården i flera år. George blev så sorgsen att han inte längre kunde göra någon honung. Honungen var deras enda inkomst. De blev fattigare och fattigare. Det blev mindre och mindre mat för varje måltid.
Dottern, Amaranth, blev väldigt tystlåten och tillbakadragen efter moderns död, och sin fars sorgsna frånvarande. Amaranth som var väldigt lik sin moder med sitt kastanjebruna hår och grööna ögon, fick alltid en sorgsen blick från sin fader när han såg på henne.
Amaranth älskade sin far väldigt mycket, men vågade knappt visa sig för honom, för han blev så sorgsen varje gång henne.
Amaranth sålde blommor och spekade piano för de rika inne i staden, för att tjäna pengar till mat så att hon och fadernn inte skulle svälta ihjäl.
Men efter en tid så blev George bättre igen. Han hade pratat med en präst och fått många svar på sina frågor, som han grubblat på ända sedan frun dog.
En dag när han såg Amaranth plocka blommor som hon skulle sälja, insåg han hur mycket han älskade sin dotter och att han varit dum som inte sett det förren nu. Han ångrade att han inte tröstat Amaranth när hon som mest behövt det, när modern dog. George fick ny energi och började genat att göra honung för att tjäna lite pengar. Han ville köpa något fint till Amaranth och göra henne lycklig.
Hna gav sig av in till staden och letade i varje butik efter något speciellt att köpa till sin dotter. Något som skulle göra henne lycklig.
Han hade nästan gett upp när han fick syn på en hund som var till salu. Det var en liten collie valp. Amaranth som var en stor djurvän, skulle älska den!
George kom tillbaka till sin gård med mycket mat och en present till sin dotter. När Amaranth fick se sin present blev hon överlycklig! Hon hade alltid önskat sig en vän som skulle kunna förstå sig på hennes tystnad. Och en hund var precis den vän hon behövde!
Det gladde George mycket. Han började börja arbeta med sin biodling ooch tjänade mycket pengar igen. Inte lika mycket som innan frun dog, men det var ändå mycket i hans och Amaranth's ögon som levt i fattigdomen.
Det gick några år och Amaranth växte, George biodling blev större och större och Amaranth's hund, Cilla, blev en stor del av familjen. Dom var alla mycket lyckliga igen på den lilla gården.
En dag kom en av kejsarens riddare till den lilla gården. Han hade långt brunt lockigt hår, en vit sidenskjorta med en skinnväst över, byxor i grovt svart tyg och såg väldigt ledig ut. Men svärdet hade han med sig i sitt bälte.
Han red fram på sin vita häst, till Amaranth som uttit och njutit av solen tillsammans med sin vän Cilla.
"Var kan man hitta den duktige biodlaren, unga dam?" frågade han henne med ett solbrännt leende.
Amaranth letade fram sin fader bland biodlingarna och skickade iväg honom till huset där riddaren satt och väntade med sin vita häst.
Amaranth som var väldigt blyg för den unga charmiga riddaren, stannade kvar bland biodlingarna och fortsatte med faderns arbete.
Riddaren hade kommit för att hämta George. Kejsaren hade tillkallat sig honom för att prata om biodlingen. Så George blev tvungen att rida iväg med riddaren till slottet i staden omedelbart.
Innan George gav sig av tillsammans med riddaren, gav han Amaranth en stor farvälkram och bad henne att vakta tunnan tills han kom tillbaka. Hon lovade att ta hand om hela gården.
George och riddaren red snabbt iväg och lämnade lilla Amaranth, som blivit 12 år, helt ensam med Cilla på den lilla gården.Amaranth ville hjälpa sin fader och göra honom stolt och glad. Så hon plockade fram massor av burkar och började fylla de med den färska honungen från tunnan. När det bara fanns några liter kvar i tunnan råkade hon tappa balansen när hon stod på tå för att nå ned till honungen, och trillade i.
Kejsaren som hade tillkallat sig George för att prata om biodlingarna, hade gett honom ett förslag. Kejsaren ville att George skulle bli hans personliga biodlare igen. George tackade ja, för då skulle han kunna be om medhjälpare eller betjänter från kejsaren, som skulle kunna hjälpa honom med biodlingarna. Då skulle han tjäna mer pengar.
När George kom tillbaka från staden var det kväll. Solen höll på att gå ned bakom bergen som slingrade runt riket.
Han gick till biodlingen för att ta hand om tunnan med färsk honung. Men när han tittade ned i tunnan, satt hans dotter där och snyftade, helt genomdränkt av kladdig honung. Hon var så ledsen att hon hade förstört faderns honung. Hon var rädd att han skulle bli arg på henne. Men det var han inte. Han tyckte bara synd om sin lilla dotter som försökt jhälpa honom med honungen, men varit för liten för att nå ned till den.
Han lyfte upp sindotter o kysste henne i pannan.
"Spara dina tårar till en större olycka, dotter lilla. Ty salt passar inte honung." sade han och gick ned till sjön med henne. Där tvättade de bort alla honung.
Efter den dagen fick Amaranth honungsfärgat hår. Hur mycket de än tvättade, med alla medel och kurer, så gick det inte bort!
Men håret var förtrollande vackert. Det glänste så fint och var så lent. Amaranth blev så vacker i sitt honungsblonda hår, att det kom flera bönder och unga män från staden för att fria. Men fadern hade saagt nej till alla, för han tycckte att Amaranth var för ung för att giftas bort. Hon skulle få gifta sig med någon som var henne värdig.
Kejsaren i riket var på jakt efter en ny fru. Han gifte sig bara med de allra vackraste flickaorna i landet, och när han tröttnat på deras skönhet lät han avrätta dom.
Kejsaren hade hört talas om att hans biodlare hade en vacker dotter med förtrollande hår.
Han bestämde sig därför för att besöka biodlaren. Han ville se om ryktet var sant. Han tog med sig två livvakter och två riddare, och red iväg till biodlaren.
När de kom fram till biodllarens lilla gård möttes de av Amaranth och hennes trogna vän Cilla.
Kejsaren blev totalt förälskad i hennes skönhet. Han hoppade av sin häst och gick fram till amaranth.
"Vad heter du, simpla bondflicka med skönheten av en drottning?"
"Mitt namn är Amaranth. Är du här för att be om min hand, får du tala med far min. Ty jag är inte intresserad av giftemål." svarade Amaranth
"Sköna Amaranth, du kommer bli min fru vad än din far säger, för jag tager det jag vill ha. För mig till din fader så han får höra vilken ära jag skänker honom."
Att du tager mig från min fader är ingen ära, ty du är den grymmaste man som finns. Men jag skall föra dig till min fader så ni får tala." sade Amaranth med ilska, för hon hade hört alla hemska historier om kejsaren och hans fruar.
Hon visade kejsaren in till deras hus där fadern satt och drack honungste. De fick tala i enrum. Livvakterna stod utanför rummet och hörde allt, medan riddarna och Amaranth väntade utanför huset i solen.
"Modigt sagt, sköna Amaranth. Jag förstår din ilska. Det finns ingen ära alls att gifta sig med det uppblåsta kräket." sade riddaren lågt så att inte den andra riddaren skulle höra. Amaranth kände genast igen den charmiga riddaren som kommit för att hämta fadern för tre år sedan.
Hon log tillbaks och sade:
"Det är inte ära jag söker. Det är sann kärlek. Det är det enda som skulle vara ära för min fader; att gifta bort mig med en man som skulle ge mig sann kärlek."
En av livvakterna kom ut för att hämta in Amaranth.
Fadern satt med böjt huvud och tyngda axlar. Kejsaren satt mittemot honom och log grymt och självbelåtet.
"Amaranth, min sköna! Vi skall gifta oss om en vacka i mitt stora slott!" skrattade kejsaren och slog ut armarna för att ta emot en kram. Men Amaranth stod kvar på tröskeln.
"Fader, hur kan ni ge bort mig till sådan grym man som bara tänker på sig själv?!" pep Amaranth till sin fader med gråten i halsen.
"Jag har inget val, kära dotter. Får han inte dig, avrättar han dig istället och bränner ned hela vår gård med os i den..." sade fadern och såg upp på Amaranth med tårdränkt ansikte och sorgsna ögon.
Amaranth tog farväl av sin fader och alla djuren på gården. Sedan for hon iväg mot slottet tillsammans med den nöjda kejsaren. Hon grät stilla i kejsarens knä, hela vägen till staden och slottet.
"Min sköna, det finns inget att vara sorgsen över. Du lämnar fattigdom och svält." tröstade kejsaren henne. Men Amaranth svarade sorgset:
"Men jag rider in i en säker död utan mina nära och kära.
Amaranth levde väldigt olycklig tillsammans med kejsaren. På bröllopet var bara kungligheter inbjudna, och fadern hade förbjudits att någonsin få träffa Amaranth igen.
Amaranth födde nio barn till kejsaren. Sex döttrar och tre söner. Alla var honungsblonda som sin mor, utom två. De var tvillingar, en flicka och en pojke. Men de fick ett grymt öde.
När kejsaren insåg att de båda inte hade ärvt Amaranth's honungsblonda hår, lät han avrätta de. Sedan gifte han bort en dotter till en prins i ett rike i nordväst, en andra dotter till en prins i nordöst, en tredje dotter till en prins i sydväst, en fjärde dotter till en prins i sydöst och en son till en prinsessa i syd. Endast två av barnen var kvar i riket för att ta över tronen efter kejsaren.
När Amaranth fick beskedet att hennes far dött, blev Amaranth så olycklig att hon inte längre ville leva. Hon varken åt eller drack. Det enda hon åt var den sista honungen som fadern hade gjort. Hela hon blev grå av sorg. Hennes fylliga kropp blev som ett skelett och hon orkade inte röra sig. Hon stängde in sig i sitt rum och stirrade ut i fjärran genom fönstret.
Tillslut började hennes hår bli grått av sorg. Det förlorade sin glans och blev tovigt.
Kejsaren som fortfarande var lika grym tänkte avrätta sin fru Amaranth. Han såg inte hennes skönhet längre, så han ville inte ha henne längre. Han lät avrätta henne och hon fick en fin grav, bredvid de andra fruarna. På graven lät han rista in:
"Din skönhet var din olycka"
(Jag vet inte om det är den rättade verisonen, men fuck that)
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lapumpkingirl/247482603/
Visa toppen
Show footer