October
Saturday 28 November 2009 photo 1/1
|
Så är hon ensam.
På sitt rum, i fosterställning, med ansiktet skavande mot linoliumgolvet ligger hon och vrider sig i födslovåndor. Gråten är som krystningar som arbetar sig igenom hennes kropp.
Det är ofattbart att ingen hör henne. I varje ögonblick tror hon att de ska banka på dörren och oroligt kräva att få bli insläppta, men ingen kommer.
Då bli hon rasande att de inte hör, inte vaknar, inte fattar, inte bryr sig. I samma ögonblick får hon panik av tanken att de faktist ska höra, att de ska komma till henne med sin blöta medkänsla och kladda.
För hur ska de kunna hjälpa henne? Hur ska de kunna förstå någonting, det minsta lilla? De kommer bara försöka trösta och ljuga och säga att så farligt är det inte, trösta och ljuga och säga att allt blir bra.
För de fattar ingenting, och hon kan inget berätta, för de skulle ändå inte förstå, för det är bara ett så förbannat jävla helvete allting, hela hennes livs ödlighet och misslyckande.
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lapushbaby/427400837/
Visa toppen
Show footer