November
Friday 12 September 2008 photo 1/1
|
<p style="margin: 0cm 0cm 0pt;">Efter två timmars sömn vaknade jag. Jag vände mig om i sängen och letade ivrigt efter min mobil. Vad är klockan. Fan, jag visste det. Det var bara 3 minuter tills bussen skulle gå och det tar 8 minuter för att bara gå till bussen plus 30 sekunder att slänga på sig tygremsor och skor. <p style="margin: 0cm 0cm 0pt;">Sminket döljer min osäkerhet tänkte jag när jag stod vid spegeln och funderade på hur jag skulle ta mig in till Skolan. Jag sprang ner på kontoret så snabbt att mitt huvud inte hängde med och allt började snurra. 020456789 slog mina fingrar in på telefonen. Det var för sent, för sent för att beställa taxi. Då fanns det bara 2 möjligheter. Att leta upp sina söndriga skor eller att ta cykeln. Det fick bli cykeln idag även om jag inte borde cykla, för mitt eget bästa.<p style="margin: 0cm 0cm 0pt;">Efter några kilometer fick jag svårt för att andas. Konditionen måste tränas. Jag nådde till hälften av mitt mål där jag byta till en moped. <p style="margin: 0cm 0cm 0pt;">Hoppade upp på mopeden och iväg med väldans fart. Bromsa. Ett tag sen jag körde nu. Körde lite för häftigt i mellan åt. Framme. När jag satte mig på bussen till skolan visade det sig att mitt minne är inte det bästa. Fredagar = 1 lektion börjar 8 slutar halv 10. Ännu en gång letade jag ivrigt efter mobilen. 09.00. Bussen var framme 09.26. Jippi! 4 minuters lektion, nej det blev ingen lektion för min del. Jag traskade lugnt ner till centralen och tog ett tåg mot Lund. <p style="margin: 0cm 0cm 0pt;">Arbetstagaren jag frågade i affären var otrevlig. Så jag gick tomhänt ut från affären och skickade ett sött sms till min vän. Vi träffades och tog bussen hem. Där stod den blåa mopeden och väntade på mig och senare efter halva vägen den dumma cykeln. De blåste, undran på om det inte blir storm. Cykeln var svår att behärska. Mina knän svek mig och de var långt kvar. Med forsande ögon kände jag hur maskaran rann, hur jag snörvlade ikapp med mig själv och jag hallucinerade. Tröttheten kröp fram. Jag närmade mig hemåt. Så många gånger jag hade velat sträcka ut tummen och få rulla hem utan att anstränga sig istället. Men jag kämpade. När mina ögon såg grusvägen som leder till mitt hus, familjens hus då kände jag mig nöjd. Mungiporna gick uppåt. Jag var framme. Jag klarade det. Jag tittade på klockan 12.30. En onödig dag men om inget annat så var det en god tanke. Jag trodde aldrig jag skulle kämpa för att komma till skolan. Men tydligen.
Annons
Comment the photo
Treangar
Sat 13 Sep 2008 16:48
låter ju nästan som när jag försover mig.... fast utan sminket förstås ^^
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lalia/265937784/
Visa toppen
Show footer