vi var som havet och vattnet, på nått sätt menade för varandra, ett komplement som gjorde att vi alltid kunde stötta varandra, lyssna på varandra, ha samma humor, skratta gråta vara arga allt!

från att bara varit nära bekanta eftersom vi bodde nära varandra till att skapa ett brödraskap som nästan var okrossbart, alla vi i via tillsammans, alltid nån att gråta ut hos om allt var botten, men folk flyttar,och skapar egna liv

men vi var alltid tillsammans sen den tiden, oftare och oftare tills du princip bodde hos mig hela sommarlovet, sen kom du alltid på helgerna och vi festade åkte runt och kikade, käkade mat satt och pratade tills solen gick upp, var ute och gick och hittade på massa knas tillsammans..
Efter den sommaren började vi presentera oss som bröder eftersom vi alltid var tillsammans och båda litade till 1000 procent på varandra, i vått och torrt var vi där för varandra.

och så roligt går det inte att ha nu, även fast vi försöker hålla uppe skenet och fortsätta mot ljusare dagar, så är det som om jag ramlat och fått en kniv rakt in i hjärtat. en kniv som sakta går djupare och djupare tills jag till slut dör ut..likt en blomma som vissnar när den inte blivit vattnad på ett långt tag.

som en sjö utan vatten, eller en öken utan sand, så känner jag mig nu, nånting fattas och aldrig kommer komma tillbaka mera. och smärtan är helt obeskrivlig.

jag kommer träffa dig sen, det vet jag
för oss kommer du aldrig försvinna
utan alltid vara där som ett vakande öga som hjälper oss när vi får det tufft och inte får luft längre...

jag har så många minnen med dig som värmer, så många saker vi gjort, och jag hoppas vi kommer få göra mer saker senare.
ty ditt liv har bara ändrat skepnad.

det finns inte tillräckligt med ord som kan beskriva känslan när en bästa vän gått bort..

jag älskar dig Andreas strömlund, ses på andra sidan broder! vänta på mig, för gräset kanske är grönare där!

jag förstår inte :'( de skulle inte hända honnom de här..