July
Wednesday 18 November 2009 photo 3/3
|
<span style="display: none;">
Feberdrömmar och snorklumpar i 7 kvadrat
Täcket har för länge sen förvandlats till en kletig massa av svett till hälften upplöst textil.
Det luktar fränt i rummet av dunstade feberdrömmar och ångande ångest när väggarna sakta krymper dina sju kvadrat till en mörk spricka i huset. Tapeterna dryper efter dina senaste kaskaduppkastningar, tungan har svällt till en ogräddad vetebulle och smakar avliden gås. En evighet senare lyckas du klämma ut huvudet genom dörröppningen, högröd och blind med ögonen ihopklibbade av levrat var och oidentifierade kroppsvätskor.
Du drasar ner på golvet i en slapp och kletig hög, som en nyfödd kalv brutalt välkomnad till denna grymma sjukdomars värld. Genom uppbådandet av det sista bottenskrapet av dina forna krafter lyckas du likt en oformlig amöba drypa dig nerför trapporna till köket, slemma dig upp till ditt matskåp, gnaga hål på en konservburk kall ravioli och suga i dig innehållet. Bara för att strax därpå skåda djupare in i Östersunds kloaksystem än du någonsin trodde skulle vara möjligt.
Med bultande huvud famlar du fram i en tjock dimma, dina klasskamraters uppmuntrande leenden syns som avlägsna hägringar, galet förvridna masker upphängda på långa störar i ett mardrömslikt träsklandskap.
På föreläsningen i aulan börjar dina andningsorgan göra påkall på allmänhetens uppmärksamhet. Efter ha försökt överösta dina egna feberröster i ditt huvud med konvulsioner som satt byggnadens blyfundament i svängning flyger en lunga och en olycklig gallblåsa som en projektil genom rummet och daskar i väggen mitt emot.
I matsalen försöker du förtvivlat dölja ditt tillstånd för dina medmänniskor genom att kväva en nysning i armvecket varpå skallen givetvis exploderar i ett syndaflod av snor och hjärnsubstans. Matsalen utrymms i allmän panik och äckel medan du på knä famlar efter kroppsdelar och skrapar ihop resterna av din hjärna med en kaffekopp och en dessertsked.
De delar av dig som återstår vid dagens slut, alltså när solen går ner strax efter lunch, samlas ihop i en plasthink och töms av en välvillig lokalvårdare ner i handfatet i ditt rum.
<p style="text-align: justify;">
Täcket har för länge sen förvandlats till en kletig massa av svett till hälften upplöst textil.
Det luktar fränt i rummet av dunstade feberdrömmar och ångande ångest när väggarna sakta krymper dina sju kvadrat till en mörk spricka i huset. Tapeterna dryper efter dina senaste kaskaduppkastningar, tungan har svällt till en ogräddad vetebulle och smakar avliden gås. En evighet senare lyckas du klämma ut huvudet genom dörröppningen, högröd och blind med ögonen ihopklibbade av levrat var och oidentifierade kroppsvätskor.
Du drasar ner på golvet i en slapp och kletig hög, som en nyfödd kalv brutalt välkomnad till denna grymma sjukdomars värld. Genom uppbådandet av det sista bottenskrapet av dina forna krafter lyckas du likt en oformlig amöba drypa dig nerför trapporna till köket, slemma dig upp till ditt matskåp, gnaga hål på en konservburk kall ravioli och suga i dig innehållet. Bara för att strax därpå skåda djupare in i Östersunds kloaksystem än du någonsin trodde skulle vara möjligt.
Med bultande huvud famlar du fram i en tjock dimma, dina klasskamraters uppmuntrande leenden syns som avlägsna hägringar, galet förvridna masker upphängda på långa störar i ett mardrömslikt träsklandskap.
På föreläsningen i aulan börjar dina andningsorgan göra påkall på allmänhetens uppmärksamhet. Efter ha försökt överösta dina egna feberröster i ditt huvud med konvulsioner som satt byggnadens blyfundament i svängning flyger en lunga och en olycklig gallblåsa som en projektil genom rummet och daskar i väggen mitt emot.
I matsalen försöker du förtvivlat dölja ditt tillstånd för dina medmänniskor genom att kväva en nysning i armvecket varpå skallen givetvis exploderar i ett syndaflod av snor och hjärnsubstans. Matsalen utrymms i allmän panik och äckel medan du på knä famlar efter kroppsdelar och skrapar ihop resterna av din hjärna med en kaffekopp och en dessertsked.
De delar av dig som återstår vid dagens slut, alltså när solen går ner strax efter lunch, samlas ihop i en plasthink och töms av en välvillig lokalvårdare ner i handfatet i ditt rum.
Comment the photo
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/larssonofdoom/425156068/
Visa toppen
Show footer