August
Sunday 26 April 2009 photo 1/1
|
Musiken dånar i öronen utanför mitt rum, där pågår det just nu en fest, en fest jag ärligt talat inte pallar med, sedan dånar musiken ifrån min dator in i mina öron, och texten in i mitt hjärta och man känner hur oron fyller upp en. Hemsk känsla som jag inte känt på riktigt länge för, jag har inte ens något att vara orolig för, skolan går bättre och bättre och jag mår faktist bra nu för tiden. Trots detta så känner jag hur en konstig känsla kryper in i mig på ett konstigare sätt och det får mig att känna mig svag och liten, passande för ett smeknamn jag fått här på skolan som just nu håller på att dö ut, "lillen" kallas jag.
Så jag tänker mycket på vad är det för en känsla och varför kan jag inte släppa vissa saker? Är jag så jävla dum i huvudet som bara begår misstag på misstag på misstag, det känns lite så om jag ska vara ärlig, även om skolan går bra känns det som om jag bara gör fel och att vissa folk accepterar mig endast och bara ENDAST för att jag har en av svergies vanligaste psykiska problem, nämligen panikångest, och det stör mig som fan. Vet att jag inte har skrivit speciellt mycket på länge, då jag inte haft något intressant att berätta, för ärligt, vad finns det för intressant med min personlighet? Och varför drar personer ner sig själva med misstankar som kanske inte ens behöver vara sanna... Allting jag sitter och skriver nu är bara i en stor jävla gröt och jag kan inte beskriva känslor och jag kan inte beskriva mig.
En annan intressant sak är att det känns som om näst intill alla mina polare i götet har glömt mig, då är man ju en sjukt bra vän.. Eller inte.. Var jag bara någon man stog ut med eller var jag en vän? Förstår ingenting, när jag är hemma och säger det till folk så hör nästan ingen av sig, är inte det dålig stil? och ni kallar er vänner, jo fan.. det är klart att ni är, jävla fittor. Sen kan man vända på det och undra varför i helvete hör inte jag av mig då? För det första, ofta när jag försöker så svara antingen inte personen/personerna jag ringer eller så får man dissen så min slutsats är att jag är fan bortglömd, ett spöke hemma i göteborg.
Just nu så kryper denna känslan djupare och djupare in i mig, och tillslut kommer jag glömma bort den tills den exploderar och folk kommer tro jag är vansinnig eller bara dum i huvudet, jag är inte den personen som är kul att umgås med, jag har ingenting intressant att säga, allting som kommer ut ur min mun är ju för fan bara rappakalja, jävla skitsnack helt enkelt för er som inte förstår lite finare fucking svenska.
Blä blä blä, fan vad jag klagar, aa det gör jag, men det var sjukt längesedan nu så det har jag rätt till, så skit i att läsa och kommentera inte om ni inte har någonting relevant att säga, okej?
Till slut.. Jag hatar fan dig.
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lejonkulan/359963822/
Visa toppen
Show footer