En melankolisk natt som denna, med månförmörkelse som snart stundar, hyllar jag med en dikt av Charles Baudelaire. ~ Vampyrens förvandlingar ~ Min kvinna vred sin kropp som ormen över glöd och lät korsettens fjädrar knåda sina bröst. Förförisk nådde mig ur munnen, lika röd som smultron, hennes milda, myskindränkta röst: ”Min läpp är fuktigt varm; jag vet hur man bedårar och hur i bäddens djup er medvetenhet dör. Jag torkar på min barm, den stolta, alla tårar och lockar åldringar att le som småbarn gör. Jag är för alla dem som sett mig naken värd långt mer än måne, sol och stjärnor utan namn. I vällust, kloke vän, är jag så vis och lärd när hänförda ni kvävs i djupet av min famn eller åt tänders bett jag lämnar ut min byst, gracil och svällande, och kättjefull och sval, att även änglarna som på min bädd jag kysst med glädje säger ja till evigt helvetskval!” När så ur mina ben hon sugit märg och must och trånande jag drogs mot henne, att till svar ge åt en älskad mun min lidelse och lust såg jag en lägel blott, till brädden fylld med var. Jag slöt mitt ögonlock, skakad av skräck och yr, och när jag uppslog det på nytt mot soldränkt dag låg vid min sida ej den mäktiga vampyr som druckit allt mitt blod i njutningsrika drag men en förvirrad hög, fragment av ett skelett som darrade och kved, likt väderflöjlars gnissel eller som krogens skylt när den på stången lätt i vinternatten svängs av kalla vindars gissel.

Annons

The photo has no tags

October 2009