December
Monday 27 April 2009 photo 3/3
|
det gör ont att veta men lika ont att undra
Jag vet inte riktigt.. Men någonting är det.
Det känns alldeles konstigt och trögt.
Något innuti kramar hårt så det känns som själen sprängs.
Det är så svårt allting.
Hur ska man veta vem och vad man ska lita på?
Finns det något som är pålitligt och tryggt?
Allting verkar ju bara ske av slumpen.
Finns det någonting som ska stanna kvar i en?
Något man ska minnas?
Är himlen alltid blå bakom molnen?
Jag vet inte vad det är.
Man blir så väldigt förvirrad nu när allting är så fint.
Lugnet före stormen?
Hur ska man våga slappna av när allting är så oerhört bra,
på samma gång som det är så förfärligt dåligt?
Jag hör inte vad musiken säger idag.
Jag längtar efter kärleken.
Den gömmer sig för väl,
gömmer sig undan alla blickar och känslor.
Varför måste flickor vara fina,
medans pojkar alltid ska vara tuffa?
Jag vill ha så mycket,
men så lite begär jag egentligen.
Vi tänker alldeles för mycket på egna bekymmer,
jag menar,
tänk dom som inte har någonting?
Vi borde tänka på deras bekymmer,
hjälpa till lite grann.
Ge oss själva lite stolthet,
göra någon annan lycklig för en gångs skull.
Hur ska det gå till?,
undrar ni.
Jaa du..
Det vet ju inte jag,
ta en titt i själen din
så kanske du hittar svaret som passar just dig.
Har du sett ett barns leende?
Klart du har,
vilken dum fråga.
Se på deras läppar, deras ögon
när dom ler.
Ser du någon ondska?
Eller ser du kanske smärtan
vi har lärt oss känna?
Nej..
Jag önskar att alla kunde behålla barnet i sig.
Slippa all smärta, alla suckar.
Det finns inget vackrare än min brors leende.
Min älskade lillebror.
När jag ser honom,
vill jag stoppa honom i en ask, full av vit bomull.
Som askarna man får när man köper smycken.
Jag skulle ha honom där i.
Skydda honom från allt ont.
Det finns många jag skulle vilja göra så med.
Men det går ju inte.
Man får klara sig på iaktagelser.
Livet är en stor gåta.
Jag tror inte att någon någonsin,
kommer hitta svaret.
Jag vet inte riktigt.. Men någonting är det.
Det känns alldeles konstigt och trögt.
Något innuti kramar hårt så det känns som själen sprängs.
Det är så svårt allting.
Hur ska man veta vem och vad man ska lita på?
Finns det något som är pålitligt och tryggt?
Allting verkar ju bara ske av slumpen.
Finns det någonting som ska stanna kvar i en?
Något man ska minnas?
Är himlen alltid blå bakom molnen?
Jag vet inte vad det är.
Man blir så väldigt förvirrad nu när allting är så fint.
Lugnet före stormen?
Hur ska man våga slappna av när allting är så oerhört bra,
på samma gång som det är så förfärligt dåligt?
Jag hör inte vad musiken säger idag.
Jag längtar efter kärleken.
Den gömmer sig för väl,
gömmer sig undan alla blickar och känslor.
Varför måste flickor vara fina,
medans pojkar alltid ska vara tuffa?
Jag vill ha så mycket,
men så lite begär jag egentligen.
Vi tänker alldeles för mycket på egna bekymmer,
jag menar,
tänk dom som inte har någonting?
Vi borde tänka på deras bekymmer,
hjälpa till lite grann.
Ge oss själva lite stolthet,
göra någon annan lycklig för en gångs skull.
Hur ska det gå till?,
undrar ni.
Jaa du..
Det vet ju inte jag,
ta en titt i själen din
så kanske du hittar svaret som passar just dig.
Har du sett ett barns leende?
Klart du har,
vilken dum fråga.
Se på deras läppar, deras ögon
när dom ler.
Ser du någon ondska?
Eller ser du kanske smärtan
vi har lärt oss känna?
Nej..
Jag önskar att alla kunde behålla barnet i sig.
Slippa all smärta, alla suckar.
Det finns inget vackrare än min brors leende.
Min älskade lillebror.
När jag ser honom,
vill jag stoppa honom i en ask, full av vit bomull.
Som askarna man får när man köper smycken.
Jag skulle ha honom där i.
Skydda honom från allt ont.
Det finns många jag skulle vilja göra så med.
Men det går ju inte.
Man får klara sig på iaktagelser.
Livet är en stor gåta.
Jag tror inte att någon någonsin,
kommer hitta svaret.
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lifeisabubble/360618418/
Visa toppen
Show footer