Terrängkörning med Land Rover!

Wyatt Sales var vänliga nog att bjuda mig och Gustaf på en liten äventyrsdag. En halvtimme från centrala Stockholm så kan man, om man åker rätt, hamna vid ett grustag och träffa Jan på TerrängCamp Ekeby.

Väl där så fick vi träffa Jan och hans Land Rovers: Land Rover 109 Series III. Jan gick sakligt och lugnt igenom de olika sätt som vi kunde dö eller bli lemlästade på om vi inte skötte oss bra. Det kändes... tryggt. Efter Jans skrämseltaktik så var det dags att ge sig ut i banorna med bilarna.

För att ge er en liten bild av vad det innebar att köra bilarna så vill jag gärna lista vad bilarna hade och inte hade.
Bilarna hade inte:
- Baksäten
- Stereo
- Luftkonditionering
- Sidospeglar- Servostyrning
- Bromsar (i alla fall inga värda att prata om) 

Bilarna hade:
- 4-hjulsdrift och lågväxel
- En superklurig växelspak
- Stöd för infrarött ljus (WTF? Vi fattade inte hur det funkade eller vad det var bra till)
- En dödsfälla för tummarna så att de kunde halvt om halvt kapas av om man gjorde fel när man höll ratten

Vi gav oss morskt (nåja) iväg för att köra den första, basic, övningsbanan. Den gick över ett dike, en stock, en samling stenblock, genom en konbana, uppför en halvbrant backe, genom en kraftigt lutande vattenbana och till sist över en rejäl samling stålbalkar och stockar som låg lite huller om buller. Vi turades om att köra så att alla fick prova att köra igenom banan. Alla utom Sophie som tog det säkra(?) före det osäkra och valde att bara åka med. Vi satt 3 i ena bilen och 4 i andra så minst en var alltid tvungen att sitta på flaket. Efter att själv ha blivit omskakad rejäljt på flaket så var det min tur och jag fick som tur var behålla tummarna.

Sen trappade vi upp det lite och införde att kunna hantera rejäla uppförs- och nedförslut, köra över smala broar och genom djupare vattenhinder. Gunnarsson (på bilden) rattade vår bil stadigt och snyggt genom det hela men när det väl blev min tur så blev det lite mer... eh, guppigt. Efter att ha fått en liten diagonalspinn, nästan kört in i ett mindre träd och en större sten, varit på vippen att köra utför ett stup och rent allmänt bjudit stackars Sophie på flaket på en rejäl omskakning så var jag också ganska skakig och övervägde starkt att göra henne sällskap som permanent passagerare. Det roligaste var ändå att Gunnarsson, när han inte körde, satt och mailade på sin iPhone oavsett hastighet, lutning eller nära förestående krock. Iskallt.

Nåväl, vi gav oss iväg vidare och efter lite trixande med karta och kompass och en detour genom ett grustag med riktigt branta sidor så kom vi fram till det riktiga spåret. Det var utmaning!

Gustaf som körde andra bilen åkte först och på bilden ovan så fick han ett, av Jan noga beskrivet och fruktat problem: Diagonalspinn. Ett sånt där så att han verkligen inte kom någon vart. Till slut så kom han ändå över efter att ha tagit sats och fått till vinkeln lite bättre och efter det här hindret så kändes det mesta ganska simpelt, trots att nedfarten efter det här hindret verkligen lutade ordentligt nedåt. Stärkt av att det faktiskt funkade för de andra så tog jag också och körde ett varv och det gick fantastiskt bra! Ingen dog, till exempel.

När vi nu blivit så tuffa så blev det tävling och vi skulle köra en ännu värre bana med en hink vatten med oss i bilen. Den som spillt minst när vi kom fram vann. Sophie gjorde en enorm insats och ställde upp för laget genom att agera mänskligt hinklock och vi vann!

Jag kan verkligen rekommendera den som får chansen att brumma ut på ett sånt här äventyr. Det är en riktigt rolig utmaning och om du inte har någon vana av att köra i oländig terräng så lovar jag att du kommer uppskatta att vi har släta vägar i vanliga fall. I taxin hemåt så kom vi överens om att nästa gång skulle vi ha med oss paintballvapen också. Så att det "blir lite sport".