Kap. 7 Kan du älska mig, även fast jag inte förtjänar det?

Hon känner sig ensam.

Hon känner sig övergiven.

Det känns som om alla andra har nån.
Nån att hålla i handen.
Nån att krama.
Nån som bryr sig.

Men hon vet varför.

Hon är för ful.
För annorlunda.
för avskydd.
För hatad.

Hon har lärt sig att leva med det.
Även om det gör ont.
Men det är bara så.
Ensamhet gör ont.
Och ingen kan göra något åt det.
Ingen.
Och allra minst hon.

Ibland drömmer hon.
Drömmer om att det var dom två.
Hon och han.
Han dendär så hon tänker på.
Som hon tittar på i smyg.
Han som hon aldrig kommer våga prata med.
Inte på det sättet iallafall.

Men så är det.
Det är meningen.
Meningen att hon ska vara ensam.

"Snälla, älska mig!" - viskar hon.
"Snälla, älska mig!" - viskar hon igen.
"Snälla, älska mig!" - säger hon nu högt och tydlig.
"Snälla, älska mig!" - skriker hon nästan desperat.

Hon skriker så högt att lungorna bränner.
Men det hjälper inte.
Inte ett dugg.
Hon är fortfarande ensam.

Hon är hon.
Och han är han.
Dom kommer aldrig bli vi.

För just för att hon är hon.
Så kommer hennes känslor vara en hemlighet förevigt.

Annons

The photo has no tags

August 2010