July
Thursday 9 July 2009 photo 1/1
|
ibland så känns allt så himla fel.
hela mitt liv kanske bara är ett enda stort misslyckande egentligen, jag menar vad har jag egentligen gjort för att överhuvudtaget bevisa att jag är värd att ens existera.
ingenting
ingenting alls
jag är verkligen inte populär, snarare hatad. jag har aldrig varit de som folk hör av sig till eller ringer "för att bara prata med", jag är helt enkelt en såndär man tar i andra hand, när alla andra man känner inte har tid eller är bortresta. en sån som fpr veta saker flera veckor efter alla andra och en sån som ständigt får höra skratt bakom sin rygg och höra folk skrika efter sig när man går förbi.
tänk om jag hade fötts till en såndar som alla tycker om, tänk om jag hade fått vara med i ett av dom populära gängen på skolan, fått allas blickar på min, varje smal, smygg och omtyckt, jag tänk om .
dom säger att man ska vara glad för och ta vara på det man har. och visst, det förstår jag och jag är medveten om att jag har en underbar familj, världens bästa pojkvän och alldeles perfeka vänner. men det är bara det att jag klarar inte va att uppskatta allt detdär så mycket som jag borde när den ständiga tanken om att vara obetydlig och värdelös alltid fins i bakhuvudet.
men ska inte säga att det inte där bättre nu, det vore en lögn. hela min högstadietid präglades av blickar och kommentarer. skratt och prat bakom ryggen på mig. känslan av att komma in i ett rum och att alla plötsligt tystnar och utbyter blickar, för innan jag kom in i rummet hade dom såklar pratat om mig. och visst, jag blev van det där, som man förr eller senare alltid måste göra så anpassade jag mig helt enkelt till den miljö jag levde i. men det tgo hårt på mig. alla kvällar i åttan och nian präglades av gråt och ångestattacker. jag kände mig verkligen äcklig och avskyvärd. ni ska veta vad en enda liten kommentar kan förstoras i huvudet på den som tar åt sig av den. jag låt vaken på nätterna och vände på orden, "emo, konstiga kläder, äcklig, ful..." var jag verkligen allt det där? någon gång ibland hände det faktiskt att tanken gick genom mitt huvud, att jag var väl inte fulare eller äckligare än alla andra? men det övergick snabbt till att jag var helt övertygad om att jag var det, det var ju så dom sa, då måste det ju vara sanningen. och sanningen höll på att krossa mig.
jag brukar säga att mitt liv inte skulle var det samma om jag inte hade börjar med teater i hösten på hösten i åttan, för att utan teaten skulle jag ju bara ha suttit hemma och haft det tråkigt, men det var så mycket mer. värmen och gemenskapen som fanns där var något helt nytt för mig, och det räddade praktiskt taget mitt liv. i början satt jag inne på toaletten som fanns där och grät mellan vissa rep för att jag var övertygad om att jag var sämre än alla andra, det hade jag ju inpräntat i mitt huvud sen länge, jag var sämre än alla andra. och det var bara så det var. men efter hand började jag få massvis med vänner där, alla var lika trevliga och tog verkligen hand om mig och peppade mig. och när premiären kom var min ångest nästan borta. jag räknade ner dagarna på veckan tills fredagen och teaterföreställning äntligen skulle komma igen, det blev min räddning.
sen finns det ju också sålart andra faktorer som har hjäpt mig massvis, till exempel har jag en underbar familj. jag har visserligen aldrig pratat med dom om detta, men jag har känt att det inte finns något behov sålänge jag kunde hantera allt själv och jag bara visste att dom fanns där. Och det räckte gott och väl. och sen såklart emma, min bästa vän i vått och torrt, om jag inte hade haft någon som jag visste verkligen var min vän för att jag är jag hade jag nog aldirg klarat mig igenom högstadiet.
och jag mår så mycket bättre nu än för både ett och två år sen kan jag ju säga direkt, värdelös känslan visar sig bara vid något enstaka tillfälle och jag kan faktiskt säga att jag känner mig glad.
det är ett steg på vägen.
hela mitt liv kanske bara är ett enda stort misslyckande egentligen, jag menar vad har jag egentligen gjort för att överhuvudtaget bevisa att jag är värd att ens existera.
ingenting
ingenting alls
jag är verkligen inte populär, snarare hatad. jag har aldrig varit de som folk hör av sig till eller ringer "för att bara prata med", jag är helt enkelt en såndär man tar i andra hand, när alla andra man känner inte har tid eller är bortresta. en sån som fpr veta saker flera veckor efter alla andra och en sån som ständigt får höra skratt bakom sin rygg och höra folk skrika efter sig när man går förbi.
tänk om jag hade fötts till en såndar som alla tycker om, tänk om jag hade fått vara med i ett av dom populära gängen på skolan, fått allas blickar på min, varje smal, smygg och omtyckt, jag tänk om .
dom säger att man ska vara glad för och ta vara på det man har. och visst, det förstår jag och jag är medveten om att jag har en underbar familj, världens bästa pojkvän och alldeles perfeka vänner. men det är bara det att jag klarar inte va att uppskatta allt detdär så mycket som jag borde när den ständiga tanken om att vara obetydlig och värdelös alltid fins i bakhuvudet.
men ska inte säga att det inte där bättre nu, det vore en lögn. hela min högstadietid präglades av blickar och kommentarer. skratt och prat bakom ryggen på mig. känslan av att komma in i ett rum och att alla plötsligt tystnar och utbyter blickar, för innan jag kom in i rummet hade dom såklar pratat om mig. och visst, jag blev van det där, som man förr eller senare alltid måste göra så anpassade jag mig helt enkelt till den miljö jag levde i. men det tgo hårt på mig. alla kvällar i åttan och nian präglades av gråt och ångestattacker. jag kände mig verkligen äcklig och avskyvärd. ni ska veta vad en enda liten kommentar kan förstoras i huvudet på den som tar åt sig av den. jag låt vaken på nätterna och vände på orden, "emo, konstiga kläder, äcklig, ful..." var jag verkligen allt det där? någon gång ibland hände det faktiskt att tanken gick genom mitt huvud, att jag var väl inte fulare eller äckligare än alla andra? men det övergick snabbt till att jag var helt övertygad om att jag var det, det var ju så dom sa, då måste det ju vara sanningen. och sanningen höll på att krossa mig.
jag brukar säga att mitt liv inte skulle var det samma om jag inte hade börjar med teater i hösten på hösten i åttan, för att utan teaten skulle jag ju bara ha suttit hemma och haft det tråkigt, men det var så mycket mer. värmen och gemenskapen som fanns där var något helt nytt för mig, och det räddade praktiskt taget mitt liv. i början satt jag inne på toaletten som fanns där och grät mellan vissa rep för att jag var övertygad om att jag var sämre än alla andra, det hade jag ju inpräntat i mitt huvud sen länge, jag var sämre än alla andra. och det var bara så det var. men efter hand började jag få massvis med vänner där, alla var lika trevliga och tog verkligen hand om mig och peppade mig. och när premiären kom var min ångest nästan borta. jag räknade ner dagarna på veckan tills fredagen och teaterföreställning äntligen skulle komma igen, det blev min räddning.
sen finns det ju också sålart andra faktorer som har hjäpt mig massvis, till exempel har jag en underbar familj. jag har visserligen aldrig pratat med dom om detta, men jag har känt att det inte finns något behov sålänge jag kunde hantera allt själv och jag bara visste att dom fanns där. Och det räckte gott och väl. och sen såklart emma, min bästa vän i vått och torrt, om jag inte hade haft någon som jag visste verkligen var min vän för att jag är jag hade jag nog aldirg klarat mig igenom högstadiet.
och jag mår så mycket bättre nu än för både ett och två år sen kan jag ju säga direkt, värdelös känslan visar sig bara vid något enstaka tillfälle och jag kan faktiskt säga att jag känner mig glad.
det är ett steg på vägen.
Comment the photo
det värmer att då höra ska du veta :)<br />
och sen sjuger du ju tusen gånger bättre än mig, men det behöver vi ju inte låtsas om ;)<br />
kram
Och det är du som är bästaste<3
du vet att jag skulle kunna göra vad som helst för att göra så att uppsala och säffle hamnade precis brevid varandra <3
<3
21 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/liiica/390035284/
Visa toppen
Show footer