<p align="left">Dom flesta har bilder på när man pussar sin pappa hit & dit, men jag har inte de & kommer säkert inte på heller.
Men pappa, allting har förändrats, jag vet de, de är lika jobbigt för oss båda här hemma, jag kan aldrig kalla de här bra & kommer aldrig kuna göra de, men de är ingenting som du ska ta skulden över, de vet du men ändå så gör du de? Jag vill inte se dig ledsen, du gör ont, men problemet är att när jag försöker hjälpa dig, trösta dig, ja vad som helst, blir du arg & hotar mig med att flytta? Asså jag fattar inte vad jag gör för fel? De måste ju vara mig de är fel på, eller hur? DU har sagt att jag ska ringa mormor & prata & sova där om jag inte vill vara hemma & ah, men sist vi bråkade, fick jag inte smsa mormor, vet du hur jobbigt det va? Jag ville bara försvinna! Jag vet, de är jobbigt för oss båda, jag säger inte att jag har de sämst, men ni lämpar över exakt allting över mig, jag är 12 år, snart 13, jag orkar inte med allt? Ni lovade att inte göra de, bara säga vad som händer, men ni gör inte de, de låter som på er att de är mitt fel? Jag orkar inte längre, jag vill bara försvinna, jag vill dö! Jag klarar mig inte utan dig & under oprationen, hur kan jag vara säker? Men istället för att skrika åt mig, kan du inte hjälpa mig? Bjursås i morgon är som en räddning för mig, att jag ska få vara själv till onsdag & blir de inte bättre hemma, flyttar jag, jag bryr mig inte vart, men nånstans. Men pappa, jag kommer alltid älska dig, oavsätt hur de gör på oprationen! <3

Ljumsken, på onsdag.