När vi tre gick in för den där dörren, Kolpa Ortoped & Skotekniska stod det på skylten utanför. Jag stog modet & öppnade dörren. Där står hon, min moster. Renata. Jag fattar inte de från början, jag babblar, jag frågar om Joze va där. Hon sa nej. Jag frågade om Ana va där. Hon sa nej. Vi gick. Utanför dörren kommer tårarna. Jag hade hoppats på att han va där. Verkligen hoppats. Tänk om jag skulle få se han. Tänk om, jag började gråta. De hände så fort, allt ihop, de va jobbigt. Jag hade förstora förväntningar. & jag va så nervös. Vi söker upp Joze, min morfar på Eniro. Vi får hjälp hem till han. Vi yra runt som tre idioter, där vi A L D R I G hade varit förr. Jag va så nervös. När jag ser skylden där de står vägen vart jag överlycklig. Jag va iallafal på samma väg som min morfar faktiskt bor på. De va sån obeskrivlig känsla. De va helt sjukt. Vi räknade hus numrerna. & kom underfull med att de va på vänster sida han bor på. 19, 21, 23, 25, 29. Vi står utanför, tittar på brevlådan & ser företagers namn på den. Jag vart så nervös. Men jag tog modet & gick in, eller, plinga på, min morbror öppna, jag har aldrig träffat han. De va så pinsamt. Han säger att jag ska knacka bredvid, jag gör de & Ana öppnar. Jag förklarar, & hon känner igen mig. Jag vart överlycklig. Vi fick komma in. Morfar kom & de va verkligen typ allt, jag va S Å glad. Vi prata om allt, de va som om vi har träffat varann varje dag. När de va mer än tio år sedan egentligen. Han grät, jag grät. De va obeskrivligt. Men nu, nu kommer jag bara till min mamma, ska jag berätta? Ska jag inte? Jag vet inte, jag orkar inte. De här är sjukt, så sjukt.

Annons

The photo has no tags

February 2012