September
Monday 12 May 2008 photo 2/9
|
Bara för att jag har skrivit en ny novell. :P
Det var sommar. De brukade vandra tillsammans i parken. Det var den största lyckan. De plockade inte vitsipporna, de tittade bara på dem. Han tyckte att det var onödigt att mörda dem sade han och hon höll med om allt. De brukade gå upp på den lilla kullen med tätväxande träd. Där kunde de gömma sig för omvärlden och omfamna varandra i missmod, lycka, kraftlöshet och filosofi, ja vad det än månde vara. Det var deras hemliga plats. De brukade ligga där på rygg. Han brukade berätta sagor för henne om allt det hon redan visste med det sade hon ingenting om för hon var så lycklig över deras tvåsamhet. Hon kunde ligga och lyssna på hans djupa vibrerande röst i timmar och han kunde leka med lockarna i hennes hår tills hans fingrar började blöda. De var två.
04:15
Hon vaknade av att det högg till i mellangärdet. Svetten klibbade i hennes panna och hjärtat bultade dödligt sakta men så väldigt tung i hennes bröst. Var är jag?
Hon såg på klockan. 04:15. Lever jag? Det frenestiska hammrandet bakom revbenen svarade på frågan. 04:15... Jag måste ut!
04:30
Parken låg stilla i diset. Sommaren led mot sitt slut och vitsipporna tittade uppgivet ned i gräset. Hon hatade dem. Hatade, hatade!
Det var för kanske tre veckor sedan. Det minns hon inte nu då hennes längtan och krossade hjärta fick det att kännas som en evighet. Klockan hade varit 04:15 på natten då han ringt. "Kom till Manhattan!" Hade han sagt. Manhattan var deras kodord för kullen i parken. Deras kärleksnäste. Hon byggde upp förväntningar. En natt picknick? Skulle de tända en eld och sjunga visor och älska i gräset? Ville han rymma med henne nu? Men alla hennes förhoppningar och önskningar sjönk raskt och utbyttes till oro och rädsla när hon såg uttrycket i hans ansikte där uppe på Manhattan. Hans ögon talade om sorg bortom oändligheten. "Jag måste åka iväg." Hade han sagt. "När kommer du tillbaka?" Tystnaden susade i trädkronorna och någonstans bortom skogarna hörde hon rävens skri i en blandning av tragedi och ensamhet. "Jag kommer aldrig tillbaka."
Tystnaden steg till ett dån i hennes öron. Hennes blick suddades ut av vassa tårar som brände under ögonlocken. Vad händer?
Och hon sprang... Hon sprang så långt och så länge att hon kände det som att hon hade sprungit i hela sitt liv. Han ropade bakom henne. Ord om förlåtelse och evig kärlek. Ord om att försöka återvända till henne, hans älskade. Men inget av det där hörde hon egentligen. Hon bara sprang och långt bortom skogarna hade rävens sång tystnat.
04:34
Vitsipporna låg utspridda lite här och var. Hon hade ryckt upp dem en och en. Dragit med sig alla rötter, alla minnen. Varför ska ni vara hela om jag ska krossas? Nu var hon apatisk om ändå bara för någon minut. Det kanske fanns hopp? En liten låga någonstans... Med bestämda rörelser satte hon ned alla vitsippor på sina platser igen. De var söndriga och slitna, men de levde. Nu var de som hon.
Det var den där natten som kändes så långt bort. Hon hade vaknat i en grop med uppskrapade knän och blodiga handflator. Skorna var borta och kylan hade letat sig in genom tyget på hennes tröja. Hon konstaterade efter någon minut att hon var nere vid sjön. Vad gjorde hon här? Hennes hjärna övertalade henne om att det ville hon inte veta just nu och hon började trevande gå därifrån. Skorna hittade hon efter vägen med några meters mellanrum. Hon kan ha varit påväg hem. Det minns hon inte men hon vaknade i sin säng noga inbäddad i dubbla täcken och en rykande kopp te stod bredvid sängen. Hon somnade om.
04:15
Mardrömmar. Andnöd. Det var som om en stor best hade satt sig på hennes bröst och förbjöd henne att andas. Jag måste ut...
Hon drog på sig lagomt varma kläder och smög sedan ut. Hon styrde mot parken. Kanske han var där? Kanske han kunde förklara för henne...
Men han var inte där. Fotspåren från natten innan var fortfarande färska och hon inbillade sig att hon kände hans värme så nära men han var inte där.
04:15 varje natt. Hon vaknade av sig själv varje gång och i desperata försök att få träffa honom smög hon ut i parken. Hon väntade och väntade, smekte vitsipporna och nynnade deras melodier. Kanske han kunde höra henne vart han än var?
05:00. Det var samma natt som vitsippe-massakern. Hon hade inte gått än. Satt där och såg på sin förödelse. Kunde de verkligen fortsätta leva efter att hon slitit upp dem på det viset? Hon hoppades för deras skull men själv var hon snart helt död. Plötsligt såg hon honom. Han var på Manhattan. Smög omkring mellan träden. han viskade hennes namn... "Kom!" Och på svaga knän och darriga steg gick hon till honom för att sedan aldrig återvända.
Hon vaknade av att det högg till i mellangärdet. Svetten klibbade i hennes panna och hjärtat bultade dödligt sakta men så väldigt tung i hennes bröst. Var är jag?
Parken låg stilla i diset. Sommaren led mot sitt slut och vitsipporna tittade uppgivet ned i gräset. Hon hatade dem. Hatade, hatade!
Tystnaden steg till ett dån i hennes öron. Hennes blick suddades ut av vassa tårar som brände under ögonlocken. Vad händer?
Och hon sprang... Hon sprang så långt och så länge att hon kände det som att hon hade sprungit i hela sitt liv. Han ropade bakom henne. Ord om förlåtelse och evig kärlek. Ord om att försöka återvända till henne, hans älskade. Men inget av det där hörde hon egentligen. Hon bara sprang och långt bortom skogarna hade rävens sång tystnat.
Vitsipporna låg utspridda lite här och var. Hon hade ryckt upp dem en och en. Dragit med sig alla rötter, alla minnen. Varför ska ni vara hela om jag ska krossas? Nu var hon apatisk om ändå bara för någon minut. Det kanske fanns hopp? En liten låga någonstans... Med bestämda rörelser satte hon ned alla vitsippor på sina platser igen. De var söndriga och slitna, men de levde. Nu var de som hon.
Mardrömmar. Andnöd. Det var som om en stor best hade satt sig på hennes bröst och förbjöd henne att andas. Jag måste ut...
Hon drog på sig lagomt varma kläder och smög sedan ut. Hon styrde mot parken. Kanske han var där? Kanske han kunde förklara för henne...
Men han var inte där. Fotspåren från natten innan var fortfarande färska och hon inbillade sig att hon kände hans värme så nära men han var inte där.
Comment the photo
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lijaloo/206087262/
Visa toppen
Show footer