September
Thursday 28 May 2009 photo 1/2
|
Idag vaknade jag bredvid en underbart mysig Martin och slog mina armar om honom. Han är fin nyvaken. Kliché, men sant.
Åkte hem, åt lunch, pluggade, tvättade, dödade en spindel och fick igen då himlen blev svart och regnet öste ner. Åt middag, tände ljus, blev lite ledsen om kinden.
Jag är Stockholmare. Jag är en översocial, tedrickande flicka som älskar stans fik och skvaller minst två gånger i veckan. Jag är engagerad, utåtriktad och med hjärtat i handen framför mig. Vem som helst kan stampa på det ganska så lätt om dom skulle vilja. Jag litar helt enkelt blint på att ingen vill.
Jag är kreativ och sätter ord på allt vad jag känner.
Jag är även oförstående för människor som inte är som jag..! :)
Det är inte bra att inte förstå sina medmänniskor, speciellt när du lever så nära inpå dom. Jag försöker att förstå såklart, men finner att det är ganska så svårt.
Hur kan man inte vilja prata om allt jämt?
Hur kan man inte vilja skrika ut sina känslor hela tiden?
Jag förstår inte.
Jag accepterar, men jag förstår inte.
Jag vet att alla inte är som mig. Inte ens jag var ju såhär för några år sedan. Jag har ju också varit en mussla. Däremot har jag hunnit glömma hur det är. Det är ju så härligt att vara motsatsen.
Jag är tacksam över att någon lyckades öppna upp mig. Jag är tacksam över att jag nu har ett så brett utbud på känslor att det nästan sliter mig i bitar. Jag känner att jag lever. Min känslokurva är som ett stormigt hav hela, hela tiden och jag lider av det ofta men skulle aldrig vilja ändra på det. Jag är tacksam över att KÄNNA saker istället för att aldrig förstå sig på känslor.
Idag försvann jobb jag skulle ha fått (ordinarie blev frisk), mina känslor tog sig en ordentlig törn på ett ställe, jag var trött, Joel försvinner snart till Piteå, jag började känna mig ensam hemma, kände mig missförstådd och inte omtyckt... och så började det regna.
Haha!
Många bäckar små...
Det bara föll för mig. Jag sitter med gråten i halsen och känner mig lika mörk som himlen utanför. Jag vill känna mig älskad och behövd. Jag vet att jag är det av jättemånga, men ibland så kan en översocial varelse från stora staden Stockholm känna sig ofantligt jätte-ensam.
Jag ÄR tacksam över mina känslor...
... men dom ställer verkligen till det ibland.
Sen så undrar jag...
Kan man ge för mycket av sig själv?
Kan man bli så emotionell att de man blöder sin kärlek inför får för mycket?
Kan man bli så känslosam att folk inte klarar av det?
Det går inte riktigt att bara stänga av nämligen...
... och jag önskar att folk inte vill att jag stänger av.
... Vad tror du?
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lillacarina/372809009/
Visa toppen
Show footer