August
Show more 
Tuesday 11 May 2010 photo 49/157
|
Förklaringen till det ni inte förstår :
- Sanningen bakom mitt mående.
Nu tänker jag skriva lite om mitt psykiska tillstånd, mitt mående idag.
Och om människor som tror sig veta allt om mitt tillstånd.
Dom flesta struntar nog i detta, men om det är någon som känner för att läsa
så gör det. Jag vill börja med att säga att jag är en otroligt känslig människa.
Jag tar åt mig jätte lätt och tolkar ofta saker väldigt bokstavligt. Det är fruktansvärt
jobbigt och någonting jag måste träna upp. Jag är också väldigt paranoid, tittar
mig omkring när jag är ute bland folk. Men jag har anledningar, bra anledningar.
Jag har blivit hotad, trackaserad och förföljd i ca 3 år. Det slutar inte.
Jag får ofta komentarer om att jag är allt från en "Attention whore" till att jag
är "Uppmärksamhets beroende". Om jag nu var något av detta, så skulle jag ju
aldrig ha varit hemma den tiden jag har varit hemma. Isåfall så skulle jag ju ha
varit i skolan och sprungit omkring och lekt att jag mår dåligt. Vem gör något
sånt? Det är helt sjukt, tycker jag. Igår fick jag en anonym komentar från någon
som troligtvis känner mig, vilket gör mig väldigt besviken, & jag förstår inte hur
någon ens har mage att skriva något sådant. Såhär löd komentaren:
"Seriöst, vad fan får du ut av att leva i en jävla "drömvärld"? Sluta leka
psykfall, inse hur jävla patetiskt det är. Kom ikapp verkligheten ffs. -.-"
Jag förstår inte hur människor kan tro att jag ville bli inlagd på psykakuten, hur de kan tro
att jag bara fejkar mitt mående. Vad skulle jag vinna på det? Jag håller på att få en diagnos.
Vem vill ha det egentligen? Jag mår otroligt dåligt, och jag har ångest varenda dag. Det gör
ont i mig, det känns som om mitt sinne krampar konstant.
Jag är trött på dessa människor, som jämt och ständigt ska komentera hur jag är.
Varför jag är som jag är, och varför jag gör som jag gör.
Nu till det viktiga, kärnan
Jag vill inte kalla det som att jag "lever i en drömvärld". Jag är fullt medveten om verkli-
gheten och dess realism. Däremot så finns drömmarna närvarande hela tiden. Men jag
sitter inte stilla sjugofyrasju och stirrar rakt in i en vägg. Det gör jag inte. Jag är aktiv på
dagarna, äter helt okej och vill alltid hitta på roliga saker. Jag är inte heller deprimerad.
Det har läkarna sagt. Dom ser ju på mig att jag kan skratta och vara glad som vilken
annan människa som helst. Men det är någonting med mig, någonting som dom inte kan
sätta ord på. Någonting som jag och mina närmsta också känner av. Vad? Det vet dom inte
ännu. Jag är svår. För svår för mig själv. För svår för läkarna. För svår för psykologerna.
Jag känner mig bara väldigt annorlunda. Jag observerar mer än andra, jag tänker otroligt
mycket. Hela tiden försöker jag analysera människor. Vem är min fiende, vem är min fiende?
Vem är god och vem är ond? Det är inte normalt. Jag får för mig konstiga saker och förstår
inte vad det är för fel på mig. Varför har jag alltid haft det såhär? Det är därför jag har så
fruktansvärt dåligt självförtroende. För att jag känner mig udda. Utstött, utanför.
Hon som är konstig, hon som förstör. När jag var liten fick inte mina föräldrar trösta mig.
När dom lämnade mig på dagis så sprang jag iväg glatt, till skillnad mot de andra barnen.
När de sedan hämtade mig på eftermiddagarna grät jag och skrek.
Det var något som inte stämde. Och det är det fortfarande. Det hoppas jag att ni förstår,
för annars så skulle jag inte vara hemma från skolan, inte blivit inlagd, inte må som jag gör.
Skolan, synen på framtiden
Jag har inte varit i skolan pga för att jag inte VILL gå till skolan, eller tycker att det är tråkigt.
Jag älskar skolan, jag älskar att jag får möjligheten till kunskap och utbildning.
Men jag sumpar min chans, och det gör mig oerhört frustrerad. Jag har gjort tester, en rad tester
som läser av min koncentrations förmåga, och min intelligens, snabbhet osv.
Jag ligger över medelsnittet för min ålder. Jag har goda möjligheter i framtiden, men mit
mående hindrar mig från att lyckas just nu. Jag kämpar på som fan och försöker bli godkänd
i matte, svenska och engelska. Engelskan är avklarad. Två ämnen kvar.
Så att jag kan komma in på REAL GYMNASIET - Äventyrsturism. Vilket är min dröm.
Att äntligen träffa nya människor, börja om på nytt och kämpa för att vinna denna gång.
Att få känna sig normal, inte gå om, inte läsa om ämnen, helt enkel ta vara på mina kunskaper
och få en utbildning. Göra det jag älskar, göra det jag blir glad av. Göra det jag MÅR bra av.
Jag hoppas att ni förstår lite mer om mig nu, varför jag skriver konstiga texter som endast
få förstår sig på. Varför det jämt blir missförstånd mellan mig och andra.
Varför jag får patetiska anonyma komentarer på min bdb.
Tack.
Varför jag får patetiska anonyma komentarer på min bdb.
Comment the photo
Jag förstår det som du beskriver.
Man ska samtidigt tänka, att jag duger precis som jag är. Som den du är! Jag har själv en diagnos, och har gått igenom en väldigt hård period tidigare i mitt liv.. och tankarna går direkt till; hur ska vännerna tycka? Kommer jag bli accepterad? Men ju längre man går igenom det,, får stöd osv. Så inser man tillslut; att det finns ingen annan unikare person än sig själv.
jag blev fan trågöd.
jag känner dig inte så bra, men får ont i själen när jag hör sånt här.
Jag finns för dig 24/7 <3
du skriver så målande och vackert.
inte för jag känner dig men ändå riktigt fint.
Jag kan inte säga att jag förstår exakt hur du mår men jag har själv mått dåligt men fick en diagnos (om man säger så) jag va ju djuptdepprimerad. De är "lättare" när man vet vad de är för "fel" på en så jag hoppas och håller tummarna för att de ska komma fram till vad de är för "fel" på dig.
När jag skriver "fel" så låter de taskigt, dumt, ja jag vet inte vad men jag hoppas du förstår vad jag menar och jag kan ana en aning om vad du känner, kanske..
puss på dig hjärtat <3
Och självklart tar jag mig tid att läsa dina så vackra texter.
Jag har läst igenom hela din bilddagbok, på grund av dina underbara texter.
Jag önskar jag kunde hålla om dig nu.
Jag hoppas du vet att jag aldrig kommer bli din fiende.
Jag hoppas du förstår att jag vill hjälpa dig att må bättre, oavsett vad det kommer innebära.
Och jag vet ju själv hur det är att må dåligt, så jag brukar förstå dina texter mer eller mindre.
Jag menar, jag förstår det från min sida, men jag kommer ju aldrig kunna tänka mig det ifrån din synvinkel.
Det kan nog ingen annan än du.
Jag älskar dig.
Man missar så mycket.
Man vet aldrig allt om sig själv heller.
Det finns så mycket vi missar jämt.
Jag uppskattar dina texter väldigt mycket.
Du värsta räddade mig från att dö på psyket.
Förstår du hur sämst det hade varit om du inte varit där?
Fast det hade varit bra om ingen hade blivit inlagd, och vi hade träffats på något annat sätt.
<3
Sån tur att det fanns någon man kunde prata med där.
Så jävla hemskt ställe.
Älskar dig med. <3
Im here and I do what I can to support you in any way! :D Hoppas du kommer in på Real gynasiet också!
(haha ofta moni?:D Bra på att rita <3)
Det är inte simpelt att leva på ett sådant sätt som du gör, i alla fall det jag har läst här. I vilket fall som helst så ska du inte lyssna på de där idioterna som ger sådana kommentarer då de inte vet hur det är själv, hur konstigt det än är så har du rätt att känna och vara som du är. det har alla rätt till.
Och sist men inte minst så vill jag säga att det är ungefär minst 70% chans att det går bättre sen i gymnasiet för allt du önskar därifrån, jag lovar det är så mycket simplare att uppnå det när man startar om.
Jag tror på dig, och jag finns gärna till hands för att diskutera eller att lyssna, jag kommer aldrig lösa dina problem. men jag kommer ge dig en hjälpande hand när du än behöver.
tack för din tid här ^^
skit i dom anonyma kommrnarerna, dom e ju bara helt puckade som inte fattar hur du mår<3
du vet att jag finns, det är bara att slå en pling, skicka iväg ett sms eller vad som helst. jag finns här, när du vill! <3
72 comments on this photo
Visa toppen
Show footer