Vad fan är det för fel på mig!?

Mina drömmar skrämmer mig!

Minns inte varför eller hur det gick till, men jag var död.

Känslan av att gå mot sin bästa vän med armarna utsträckta och

mötas av en vinpust och vips så står man på andra sidan.

Jag hade gått rakt i genom henne.

Varför händer detta mig? Jag brast ut i gråt och sprang in framför henne

igen. Gjorde samma sak, försökte stoppa henne, ställde mig orubbad som

en mur framför mig men samma sak hände igen, hon gick rakt igenom mig.

Jag kände mig tom och sviken. Jag provade en sista gång och innan hon

hann ta ett kliv in i min själ så .. stannade hon upp. Reste på sina armar

och förde fram händerna som mötte mina fingrar. Ett leende fyllt med tårar

mötte min blick. Hon kramade om mig och jag förstod att jag hade lyckats.

Hon visste mycket väl att jag var borta men jag var så nära ändå.

Det var vackert .. Jag och någon till som också var död (minns inte vem det var ..)

- tog med henne till en klippa. Nedanför fanns vassa stenar. Vi pratade i timmar.

Varför hade jag inte kommit till en annan värld? Varför var jag kvar på

jorden, dömd till att vandra i långsam dimma. Dömd till att inte synas,

gå rakt igenom människor. Sedan hör jag min mamma, fast hon inte är där.

Hon ropar "Jag är påväg!". Jag vänder mig om, och en ljus skugga kommer

springandes och kramar om mig. Mamma hade följt mig till dödsriket.

Nu var vi förlorade båda två. Men min bästa vän var kvar. I en annan

dimension. Vi kommer till ett hus, ett konstigt hus som var grönt och gult.

Med hundratals torn och konstiga former. Väl inne så minns jag inte så mycket.

Men när jag klev rakt igenom min bästa vän, och efter många försök

att nå verkligheten så såg hon mig, fast jag inte var där. Men samtidigt

var min själ där. Osynlig, och vi möttes halvvägs och kramade om varandra.

Lycka.

Sedan vaknade jag. Förvirrad.

Annons

The photo has no tags

September 2012