August
Show more 
Sunday 18 July 2010 photo 74/157
|
Kontraster
Som uppstår i kaos. Kaoset i mitt huvud.
Sommarvärmen gör mig matt och spelar trick med mig.
Vad vill den säga? Det vet kanske ni. Ni lever ju för den.
Vad lever jag för? Varför lovar jag mig själv saker jag inte
håller? Vad är det för sjukt upplägg. Varför gör jag så här?
Allt är mitt egna fel och mitt erkännande för omgivningen
är obehaglig. Det får bli en lång text, som kompensation,
som ett straff till att jag inte skrivit under nästan hela Juli.
En hel månad har gått, igen. Utan svar, utan agerande.
Jag lever kanske för smärta, utdragande sorg. Onödigt.
Detta eviga väntande på att någonting nytt skall hända.
Ett beroende av adrenalin har utveckats och det krävs ett
flygplan och 4000 meter för att jag ska känna att det pumpas
blod i mina vener. Det är frustrerande att veta sina
problem. Sina vägskyltar och möten. Sina filer och trafikljus.
Att veta vilken väg man borde gå, istället för vilken väg man
vill följa. Att känna hur någon kittlar dig konstant i magen
med en fjäder. En fjäder lika lätt som molnen jag svävar på.
Att känna hur det kliar på armarna, att veta att det bor något
inom dig som växer och växer. Att kunna skriva en text så
osammanhängande men ändå så perfekt. Det är svårt.
Men ändå så enkelt, för jag tänker inte ut någonting i förväg utan
första bästa ord som dyker upp i huvudet fiskar jag upp och för över
till datorn. Fingrarna brinner och likaså mitt huvud. Det är skönt att
veta att allt är över snart. Men det är jobbigt att veta att det är lite kvar.
För ingenting spelar någon roll, tror man.
Nej, man tror sig veta allt men det gör man inte.
Jag vet inte vem jag är, eller vet jag det? Det är någonting
jag har gått och funderat på sedan skolavslutningen.
Jag visste att jag kunde, och hade förmågan till allt.
Men jag tog det förgivet och gav upp för fort.
Hade jag vetat att jag inte skulle komma in på gymnasiet som
skulle ge mig den där drivkraften jag behövde, så skulle jag
nog inte ha gjort någonting alls. Jag hade suttit ner och bara
väntat på att bli inspärrad. Det blev jag ju också.
Men nu är jag fri, fast ändå så fast. Fast i mig själv, kan du
släppa mig? SLÄPP MIG SÄGER JAG. Du lyssnar inte, jag kan
inte släppa, det går inte, du sitter fast, sluta. Ge upp. Nej.
Det var inget, det där kom från ingenstans, jag är så jävla
trött i kroppen att jag kan sitta och stirra ut mot .. ingenting
i flera minuter. Jag rör mig i slow motion och allt flyger förbi
i en takt jag aldrig kommer att hinna med. Orättivst, elakt.
Ingenting fungerar som det ska med mig.
Tankarna bara flyger omkring utan ordning och reda.
Jag vet, att nu har jag ett år på mig att klara det.
Kommer jag att göra det? jag slussas vidare till stängda
dörrar med personers som är för att hjälpa mig, inte såra.
Jag är van, att hoppa fram och tillbaka. Vad det än handlar om.
Vänner? ja .. det med.
Så, ett år till i grundskolan. Fast utan grundskolemänniskor.
Utan bland folk som av någon anledning inte klarade av det
man ska klara av när man är 15. Misslyckade individer som
samlas för att få en till chans. Men orkar jag ett år till?
Det är frågan.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Mon 19 Jul 2010 16:27
okej ....nu blev du ju helt plötsligt genom vacker :O....väldigt vackert skrivet! <3_<3
Lillefot
Mon 19 Jul 2010 16:31
Woah, tack haha ^^, oj .. har enormt mycket texter! bara att kolla min profil :)
<3 msn?
<3 msn?
Anonymous
Sun 18 Jul 2010 12:02
Du skriver så vackert.
Jag älskar dina långa texter.
Du betyder mycket, flicka.
Jag älskar dig. <3
Jag älskar dina långa texter.
Du betyder mycket, flicka.
Jag älskar dig. <3
7 comments on this photo
Visa toppen
Show footer