August
Show more 
Sunday 13 February 2011 photo 131/157
|
Vägsjäl utan några vägar att slå följe vid.
"Jag minns tiden då förändringen var en evighet.
All saknad, all längtan var framtid. Ingenting hade ännu hänt.
Nu sitter jag här, 16 år. Ser tillbaka till dagen jag tänkte:
"Undra hur jag ser ut när jag är 16, undra vem jag är."
Samma gamla visa, samma trasiga händer.
Samma lockiga hår, samma rädda, oskyldiga ögon.
Rädd för att förändras. Jag har förändras, jag har bara inte
märkt av det. Det är inte lätt att veta allting om sig själv.
För mycket att bära. Jag orkar inte se, så jag blundar.
Men medans jag förnekat så har jag förlorat, missat
en lång tid av oändliga ögonblick. Jag har glömt vem jag var.
Under dessa 16 år har en vilsen själ fortfarande inte hittat hem.
Blickat upp mot himlen och frågat sig själv, "varför är du här?".
Responsen har varit tomma förklaringar utan existens.
Jag fäller pärlemor från ögonvrån för att jag inte vet någonting längre.
Och jag är förvirrad över att lämna min hemstad i 3 år.
Rädd för att sakna, rädd för förändring."
Jag är arg. Jag är ledsen. Jag är förvirrad hur människor kan agera.
Jag är ledsen för att jag är arg. Jag är arg för att jag är ledsen.
Min hjärna - likt en taggtråd som har förgrenat sig i dess labyrint.
Dunklet tar över leden jag vankar på och som en påminnelse
hamnar jag vid ett vägsjäl, konfunderande över vilken riktning
jag ska färdas härnäst. Min hjärna - ett gärde och i dess kärna
en stördflod som sorterar bort allt gott och ont. Gärdet är mitt
förstånd, min intelligens och syndafloden är mitt dilemma jag
cirkulerar intill. Timglaset och nått sin epilog och vilken kurs ska
jag färdas i. Min resa, min stig vilken jag ska utse? Jag är påväg
men begriper inte väderstreckens innebörd. Taggtråden utfaller till
att bli en barriär kring mitt gärde och svallet eskalerar till att bli en
ocean, en atlant. Det öppna fälltet finns inte kvar och mitt sinne har
ingen ro återstående. Vattnet tar över och kvar finns ingen uppenbar
energi. Tankar och fantasier driver omkring på ytan och hittar ingen
plats att bromsa och hjälpa mig att bli klarsynt. Ingen molnfri ytvidd.
Allt korsar varandra och ingen kan stoppa deras rotation. De kolliderar
och kraschar och min hjärna bryts samman. Barriären speglar dropparnas
rena yta och går i kras. Gärdet återser solen och vattnet sjunker undan.
Tankar och funderingar, idéer och meningar återfår sin plats vid vägsjälets
profil. Jag kan se klart men det är parallellt med oskarpt. Tänk om endå
denna mur hade brytits ner på riktigt och den forsande älven hade sjunkit
bort. Hur hade allt sett ut då? Vem hade jag varit, hur hade jag varit.
Jag är tillbaka på ruta ett. Ett fält med en syndaflod, runtomkring en barriär.
Vad ska jag göra för att hitta balans i min sinnesstämning? En våg utan
harmoni. Det är vad jag är. Förvirrad utan klarsyn. Trött utan spralliga ben.
Vägsjäl utan några vägar att slå följe vid.
"Jag minns tiden då förändringen var en evighet.
All saknad, all längtan var framtid. Ingenting hade ännu hänt.
Nu sitter jag här, 16 år. Ser tillbaka till dagen jag tänkte:
"Undra hur jag ser ut när jag är 16, undra vem jag är."
Samma gamla visa, samma trasiga händer.
Samma lockiga hår, samma rädda, oskyldiga ögon.
Rädd för att förändras. Jag har förändras, jag har bara inte
märkt av det. Det är inte lätt att veta allting om sig själv.
För mycket att bära. Jag orkar inte se, så jag blundar.
Men medans jag förnekat så har jag förlorat, missat
en lång tid av oändliga ögonblick. Jag har glömt vem jag var.
Under dessa 16 år har en vilsen själ fortfarande inte hittat hem.
Blickat upp mot himlen och frågat sig själv, "varför är du här?".
Responsen har varit tomma förklaringar utan existens.
Jag fäller pärlemor från ögonvrån för att jag inte vet någonting längre.
Och jag är förvirrad över att lämna min hemstad i 3 år.
Rädd för att sakna, rädd för förändring."
Jag är arg. Jag är ledsen. Jag är förvirrad hur människor kan agera.
Jag är ledsen för att jag är arg. Jag är arg för att jag är ledsen.
Min hjärna - likt en taggtråd som har förgrenat sig i dess labyrint.
Dunklet tar över leden jag vankar på och som en påminnelse
hamnar jag vid ett vägsjäl, konfunderande över vilken riktning
jag ska färdas härnäst. Min hjärna - ett gärde och i dess kärna
en stördflod som sorterar bort allt gott och ont. Gärdet är mitt
förstånd, min intelligens och syndafloden är mitt dilemma jag
cirkulerar intill. Timglaset och nått sin epilog och vilken kurs ska
jag färdas i. Min resa, min stig vilken jag ska utse? Jag är påväg
men begriper inte väderstreckens innebörd. Taggtråden utfaller till
att bli en barriär kring mitt gärde och svallet eskalerar till att bli en
ocean, en atlant. Det öppna fälltet finns inte kvar och mitt sinne har
ingen ro återstående. Vattnet tar över och kvar finns ingen uppenbar
energi. Tankar och fantasier driver omkring på ytan och hittar ingen
plats att bromsa och hjälpa mig att bli klarsynt. Ingen molnfri ytvidd.
Allt korsar varandra och ingen kan stoppa deras rotation. De kolliderar
och kraschar och min hjärna bryts samman. Barriären speglar dropparnas
rena yta och går i kras. Gärdet återser solen och vattnet sjunker undan.
Tankar och funderingar, idéer och meningar återfår sin plats vid vägsjälets
profil. Jag kan se klart men det är parallellt med oskarpt. Tänk om endå
denna mur hade brytits ner på riktigt och den forsande älven hade sjunkit
bort. Hur hade allt sett ut då? Vem hade jag varit, hur hade jag varit.
Jag är tillbaka på ruta ett. Ett fält med en syndaflod, runtomkring en barriär.
Vad ska jag göra för att hitta balans i min sinnesstämning? En våg utan
harmoni. Det är vad jag är. Förvirrad utan klarsyn. Trött utan spralliga ben.
Comment the photo
Det är så sant! Man trodde att man skulle leva som i en film och istället sitter man vid datan och kollar på facebook, rädd för att få tag i allting och göra en förändring...
<3
6 comments on this photo
Visa toppen
Show footer