May
Tuesday 10 June 2008 photo 1/1
|
Blä. Förlåt, men nu känner jag precis sådär som du var rädd att jag skulle göra. Jag tänker precis så som jag bedyrade att jag aldrig skulle tänka.
Förakt.
Förlåt.
Det är bara mitt sätt att stänga ute känslorna, dom riktigta känslorna. Hålla dom på avstånd.
Misslyckat.
Faan, nu sitter jag här och gråter.
Jag tappade dej. Som en porslinsfigur tappade jag dej. Nej, jag klandrar inte mej själv, ännu mindre dej. Men jag önskar jag kunde funnits där lite mer, att jag nådde fram. Jag har faktiskt försökt. Lite. Men jag räcker inte fram. Hur ska jag då kunna hjälpa?
Alla dom där fina orden, den där vänskapen, som jag en gång var rädd att jag skulle förstöra, klampa ut ur med lortiga stövlar, den är det nu du som tonas ut ur.
Jag klandrar dej inte. Jag vet ju att du har dina skäl. Men att säja att jag förstår skulle vara lögn.
Det där om förakt, det var också lögn. Det är bara jag som är feg. Jag, och ingen annan.
Jag vet, det blir så här. När man blir stor.
Och det är bäst att det blir så. Jag vill ju bara se dej lycklig. Jag vill inte alls lägga detta som en börda på dej, eller anklaga dej. Inte alls. Jag gör bara ett fånigt försök att skriva hur det känns.
Men när man stänger ute äkta känslor så ersätts dom av annat. Dom tar sig andra uttryck. Men visst ser jag. Visst ser jag nu. Att det jag känner är saknad. Redan.
Jag önskar bara att jag förstod. Att jag räckt fram. Räckt till, och kunnat hjälpa. Att jag iallafall fick säja hejdå. Fan va ja kommer sakna dej <3
Förakt.
Förlåt.
Det är bara mitt sätt att stänga ute känslorna, dom riktigta känslorna. Hålla dom på avstånd.
Misslyckat.
Faan, nu sitter jag här och gråter.
Jag tappade dej. Som en porslinsfigur tappade jag dej. Nej, jag klandrar inte mej själv, ännu mindre dej. Men jag önskar jag kunde funnits där lite mer, att jag nådde fram. Jag har faktiskt försökt. Lite. Men jag räcker inte fram. Hur ska jag då kunna hjälpa?
Alla dom där fina orden, den där vänskapen, som jag en gång var rädd att jag skulle förstöra, klampa ut ur med lortiga stövlar, den är det nu du som tonas ut ur.
Jag klandrar dej inte. Jag vet ju att du har dina skäl. Men att säja att jag förstår skulle vara lögn.
Det där om förakt, det var också lögn. Det är bara jag som är feg. Jag, och ingen annan.
Jag vet, det blir så här. När man blir stor.
Och det är bäst att det blir så. Jag vill ju bara se dej lycklig. Jag vill inte alls lägga detta som en börda på dej, eller anklaga dej. Inte alls. Jag gör bara ett fånigt försök att skriva hur det känns.
Men när man stänger ute äkta känslor så ersätts dom av annat. Dom tar sig andra uttryck. Men visst ser jag. Visst ser jag nu. Att det jag känner är saknad. Redan.
Jag önskar bara att jag förstod. Att jag räckt fram. Räckt till, och kunnat hjälpa. Att jag iallafall fick säja hejdå. Fan va ja kommer sakna dej <3
Comment the photo
Kommer sakna dej också, men tro inte att du blir av med mej! Jaa, vi måste ses! Massor! Och så finns det ju telefon å internet ;)
Brukar inte heller säja det, men älskar dej vännen <3<3<3
För jag antar att det är mig det här handlar om.
Jag har svikit dig, förlåt.
Men som du säger själv, jag har mina skäl.
Men på dig låter det som att vi aldrig mer kommer ses och att allt är borta med vinden, men det är det inte! Det blir vad vi gör det till, glöm aldrig det.
Vill vi ha kvar varandras vänskap så kämpar vi för att behålla den, då låter vi den inte försvinna ut i tomma intet.
Jag kommer sakna dig med, tro inget annat!
Jag älskar dig, Klara! <3
Att försöka sätta hela sin själ i någon är inte rätt för någon av parterna.
Du behöver styrka och energi till dig själv, och den andre behöver få möjlighet att utvecklas och försöka komma på sunda lösningar på sina egna problem.
Det är inte lätt att handskas med livet, men det är en stor gåva och man ska ta vara på erfarenheterna och det man lär sig!
Kram, Evelyn [ L e o d w y n ]
Åter igen, tack för livsråden!
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lilllstrumpan/220960500/
Visa toppen
Show footer