Monday 1 February 2010 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Morfar, min saknad efter dig är så stor att det gör ont. Det känns helt overkligt att du inte finns längre, att jag aldrig mer kommer att kunna krama om dig och få en varm kram av dig. Jag kommer aldrig mer få hålla din hand, aldrig mer få prata med dig och höra din varma röst. Jag vet att du har det bra nu, och att du håller koll på oss från himlen.
Till morfar:
Jag var på din begravning idag, i Skärstads kyrka. Det var mycket folk i kyrkan som gick på din begravning men det är ju inte så konstigt heller, så omtyckt som du är. Jag visste hela tiden att det skulle bli jobbigt denna dag med alla tårar och känslor som skulle komma fram. Så fort jag steg in i kyrkan såg jag din kista framme vid altaret. Kistan var omgiven med massa fina buketter av vita och röda rosor. Framför kistan fanns ett kort på dig. På kortet så log du precis som du alltid gjorde, alla tyckte bilden var jättefin. Jag satt på höger sida i kyrkan, bland mina andra kusiner. Alla grät, både av sorg och glädje. Sorg att du inte finns längre bland oss, men glädje att vi har fått lära känna just dig och fått vara med dig i så många år. Alla hade varsin röd ros till dig. Först gick mormor och dina barn fram till din kista, dom tog farväl. Efter att dom satt sig igen så var det barnbarnens tur att gå upp och säga farväl till dig. Jag ville absolut inte ta farväl av dig, men jag måste acceptera att du faktiskt inte finns längre och att du har det bättre nu, men det var extremt jobbigt att säga farväl. När jag stod där framme så tänkte jag på våra minnen ihop – precis allt! Innan jag la rosen på din kista så tänkte jag tyst för mig själv, "Jag älskar dig morfar, och jag kommer för evigt att sakna dig, mitt hjärta slutar aldrig slå för dig – Vila i frid nu Morfar". Vi gick och satte oss och jag grät och grät. Anna tog tag i min hand och kramade om den, och jag insåg att det kommer bli tufft att gå vidare i livet, utan dig – men det är något jag måste göra, för din skull. När vi sedan var i församlingshemmet på minnesstunden, så serverades vi god mat. Det serverades schnitzel, med potatis och brunsås och självklart massor med sallad, som du inte hade ätit något av. Du hade älskat desserten morfar – det var gräddtårta och alla vet hur glad du var i sötsaker, saker du egentligen inte fick äta något av – men som du gjorde ändå. Jag är stolt över dig, du har alltid varit stark i mina ögon. Du har varit med om så mycket i ditt liv, men alltid haft ett leende på läpparna. Det måste jag ha fått av dig, och det är något jag är glad över.Du var helt fantastisk Allan Johansson. ♥
Till morfar:
Jag var på din begravning idag, i Skärstads kyrka. Det var mycket folk i kyrkan som gick på din begravning men det är ju inte så konstigt heller, så omtyckt som du är. Jag visste hela tiden att det skulle bli jobbigt denna dag med alla tårar och känslor som skulle komma fram. Så fort jag steg in i kyrkan såg jag din kista framme vid altaret. Kistan var omgiven med massa fina buketter av vita och röda rosor. Framför kistan fanns ett kort på dig. På kortet så log du precis som du alltid gjorde, alla tyckte bilden var jättefin. Jag satt på höger sida i kyrkan, bland mina andra kusiner. Alla grät, både av sorg och glädje. Sorg att du inte finns längre bland oss, men glädje att vi har fått lära känna just dig och fått vara med dig i så många år. Alla hade varsin röd ros till dig. Först gick mormor och dina barn fram till din kista, dom tog farväl. Efter att dom satt sig igen så var det barnbarnens tur att gå upp och säga farväl till dig. Jag ville absolut inte ta farväl av dig, men jag måste acceptera att du faktiskt inte finns längre och att du har det bättre nu, men det var extremt jobbigt att säga farväl. När jag stod där framme så tänkte jag på våra minnen ihop – precis allt! Innan jag la rosen på din kista så tänkte jag tyst för mig själv, "Jag älskar dig morfar, och jag kommer för evigt att sakna dig, mitt hjärta slutar aldrig slå för dig – Vila i frid nu Morfar". Vi gick och satte oss och jag grät och grät. Anna tog tag i min hand och kramade om den, och jag insåg att det kommer bli tufft att gå vidare i livet, utan dig – men det är något jag måste göra, för din skull. När vi sedan var i församlingshemmet på minnesstunden, så serverades vi god mat. Det serverades schnitzel, med potatis och brunsås och självklart massor med sallad, som du inte hade ätit något av. Du hade älskat desserten morfar – det var gräddtårta och alla vet hur glad du var i sötsaker, saker du egentligen inte fick äta något av – men som du gjorde ändå. Jag är stolt över dig, du har alltid varit stark i mina ögon. Du har varit med om så mycket i ditt liv, men alltid haft ett leende på läpparna. Det måste jag ha fått av dig, och det är något jag är glad över.Du var helt fantastisk Allan Johansson. ♥
Comment the photo
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/29683_1197908593.jpg)
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lindahallin/440764294/