October
Wednesday 15 September 2010 photo 1/1
|
Dagarna går. Tiden stannar aldrig.
Jag försöker glömma. Försöker gå vidare.
Men hjärtat har sin egen vilja. Och min har stannat.
Min har stannat i en tid då det fortfarande var du och jag.
Alla känslor finns kvar. Alla skratt, alla minnen.
Men också alla tårar. Allt vi var tvungna att gå igenom.
Och det är det. Vi kom över vartenda hinder som ställdes i vår väg.
Tillsammans var vi bäst. Det var vi mot världen och inget kunde stå i vägen.
Men den tiden är förbi. Jag saknar dig.
Och ja, du kan mycket väl sakna mig.
Men saknar vi varann på samma sätt?
Nej, det gör vi inte. Det gör vi inte.
Att få se ditt leende igen, efter så lång tid.
Det är som en gåva skänkt från ovan.
Trots att jag vet att det är inte jag som får dig att le.
Trots att mina ögon fylls av tårar för att det inte är jag som får dig att le.
Orden jag har räcker inte till.
Det finns så mycket som jag vill säga.
Men som kommer förbli osagt.
Och det närmaste jag någonsin kommer komma är;
Att jag saknar dig.
Jag saknar den du fick mig att vara.
För med dig var jag som lyckligast.
Med dig ville jag dela mitt liv.
Bara du och jag.
Det var vad vi alltid sa.
"Bara du och jag".
För mig handlade det alltid om "Bara du".
Och jag gråter för att jag vet att jag måste gå vidare.
Fastän jag inte vill, fastän hjärtat mitt klänger sig fast vid dig.
Fastän jag hoppas, fastän jag drömmer, fastän jag vill.
Så måste jag. Jag måste släppa taget.
Men jag kommer alltid, alltid att älska dig.
Känslorna jag har kommer aldrig att slockna.
Det kan gå en livstid, men du kommer vara den jag tänker på.
Vareviga dag. För du finns i allt jag gör, allt jag säger, allt jag känner.
Orden kommer aldrig att räcka till.
Utan dig så kommer inget att räcka till.
För när man har haft en ängel i sin famn.
Så gör det ont att se den flyga iväg..
Jag försöker glömma. Försöker gå vidare.
Men hjärtat har sin egen vilja. Och min har stannat.
Min har stannat i en tid då det fortfarande var du och jag.
Alla känslor finns kvar. Alla skratt, alla minnen.
Men också alla tårar. Allt vi var tvungna att gå igenom.
Och det är det. Vi kom över vartenda hinder som ställdes i vår väg.
Tillsammans var vi bäst. Det var vi mot världen och inget kunde stå i vägen.
Men den tiden är förbi. Jag saknar dig.
Och ja, du kan mycket väl sakna mig.
Men saknar vi varann på samma sätt?
Nej, det gör vi inte. Det gör vi inte.
Att få se ditt leende igen, efter så lång tid.
Det är som en gåva skänkt från ovan.
Trots att jag vet att det är inte jag som får dig att le.
Trots att mina ögon fylls av tårar för att det inte är jag som får dig att le.
Orden jag har räcker inte till.
Det finns så mycket som jag vill säga.
Men som kommer förbli osagt.
Och det närmaste jag någonsin kommer komma är;
Att jag saknar dig.
Jag saknar den du fick mig att vara.
För med dig var jag som lyckligast.
Med dig ville jag dela mitt liv.
Bara du och jag.
Det var vad vi alltid sa.
"Bara du och jag".
För mig handlade det alltid om "Bara du".
Och jag gråter för att jag vet att jag måste gå vidare.
Fastän jag inte vill, fastän hjärtat mitt klänger sig fast vid dig.
Fastän jag hoppas, fastän jag drömmer, fastän jag vill.
Så måste jag. Jag måste släppa taget.
Men jag kommer alltid, alltid att älska dig.
Känslorna jag har kommer aldrig att slockna.
Det kan gå en livstid, men du kommer vara den jag tänker på.
Vareviga dag. För du finns i allt jag gör, allt jag säger, allt jag känner.
Orden kommer aldrig att räcka till.
Utan dig så kommer inget att räcka till.
För när man har haft en ängel i sin famn.
Så gör det ont att se den flyga iväg..
Comment the photo
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/linnearotberger/472161182/
Visa toppen
Show footer