September
Friday 26 March 2010 photo 2/2
|
En del av mig kommer nog aldrig att läka igen.
Jag tänker på den där dagen varje dag. Hur ont det gjorde när jag låg där i gräset, kände inte ens hur blät jag egentligen blev. Jag kommer ihåg hur det kändes när ambulanspersonalen kom till platsen, la båren under mig, hur snälla dom var som gav mig smärtstillande så fort dom kunde, hur oerhört trött jag blev av det. Jag kommr ihåg illamåendet, jag minns inte om det var en hjärnskakning som jag har fått höra såhär i efterhand eller om det var drogerna, känslan av att vara tvungen att spy men att inte kunna resa sig upp, den känslan var hemsk.
Jag minns när ja skulle in i röntgen och fick någon spruta som gjorde att det blev helt varmt i hela kroppen.
När jag äntligen fick resa på mig och gå på toan minns jag det oerhörda smärtan, att inte kunna resa sig upp ur en säng på egen hand och knappt med hjälp heller för att det gjorde så ont. att knappt kunna sätta sig ner på toan och ännu mindre kunna dra ner trosorna på egen hand. Jag minns när ja ringde mamma där inne på toan, hur vi båda började gråta av rädsla. Jag minns när jag fick åka upp till rummet där jag skulle vara inlagd. Hur mamma fick hjälpa mig att ta mig upp och ner i sängen, hjälpa mig på toan. Jag kunde sitta ganska bra men inte kunde jag lägga mig ner eller sätta mig upp. Smärtan var intensiv, brinnande. Men så på natten när jag väl var ensam beslutade jag mig för att komma upp ur sängen på egen hand, de gjorde sjukt ont men jag lyckades.
Jag kommer ihåg när jag hade kommit hem, på morgonen när jag låg i min säng och tänkte jag kommer aldrig klara av att ta mig ur sängen på egen hand, tänk er det, tänk er att inte kunna sätta upp håret med dina egna 2 händer.
Men jag klarade det, Det gjorde jag.
Jag tänker på den där dagen varje dag. Hur ont det gjorde när jag låg där i gräset, kände inte ens hur blät jag egentligen blev. Jag kommer ihåg hur det kändes när ambulanspersonalen kom till platsen, la båren under mig, hur snälla dom var som gav mig smärtstillande så fort dom kunde, hur oerhört trött jag blev av det. Jag kommr ihåg illamåendet, jag minns inte om det var en hjärnskakning som jag har fått höra såhär i efterhand eller om det var drogerna, känslan av att vara tvungen att spy men att inte kunna resa sig upp, den känslan var hemsk.
Jag minns när ja skulle in i röntgen och fick någon spruta som gjorde att det blev helt varmt i hela kroppen.
När jag äntligen fick resa på mig och gå på toan minns jag det oerhörda smärtan, att inte kunna resa sig upp ur en säng på egen hand och knappt med hjälp heller för att det gjorde så ont. att knappt kunna sätta sig ner på toan och ännu mindre kunna dra ner trosorna på egen hand. Jag minns när ja ringde mamma där inne på toan, hur vi båda började gråta av rädsla. Jag minns när jag fick åka upp till rummet där jag skulle vara inlagd. Hur mamma fick hjälpa mig att ta mig upp och ner i sängen, hjälpa mig på toan. Jag kunde sitta ganska bra men inte kunde jag lägga mig ner eller sätta mig upp. Smärtan var intensiv, brinnande. Men så på natten när jag väl var ensam beslutade jag mig för att komma upp ur sängen på egen hand, de gjorde sjukt ont men jag lyckades.
Jag kommer ihåg när jag hade kommit hem, på morgonen när jag låg i min säng och tänkte jag kommer aldrig klara av att ta mig ur sängen på egen hand, tänk er det, tänk er att inte kunna sätta upp håret med dina egna 2 händer.
Men jag klarade det, Det gjorde jag.
Comment the photo
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/linneawiigh/449785732/
Visa toppen
Show footer