Varje gång är som den första gång vi sågs, även om de är över nu, allting har förändrats men du finns kvar, allt var svävande men nu så ser jag klart.

Du var gammal jag var äldre och nu sågs vi igen, gått så lång tid så länge sen, gått så lång tid så länge sen, Decennier tillbaks.
Men jag minns de så väl, varför kärleken brunnit av olika skäl.
Varför jag aldrig släppt de, aldrig gett upp. Trotts att min väg vart lång och kantats med gupp.

Jag har stått utanför din port så många gånger, så många brev, så många sånger. Minns varje rad, varje ord jag skrivit. En längtan så stor, minns varje dag jag har lidit. Har gått med livet med en övertygelse att jag satt något spår som haft betydelse. Aldrig besvarad aldrig tillmötes, en kärlek så varm utan den vilket öde. Från vinter till vår, sen sommar till höst. Trotts att tiden vart svår har kärleken gett tröst. Hjärtan som slår vi står där vi stod, minns de som igår första gången du log som om jag snubblade pladask och bara dog.

Jag var ung du var yngre när vi sågs första gången, rusade förbi mig snabbt på perrongen. Blev hjälplöst förälskad, obesrivligt tagen, som om jag låg ner på marken och blev slagen. Betraktade ditt hår när det fångades av vinden, som att svimma på en bergstopp utav svindeln. Sen den stunden satt jag fast i ett nät, förtrollad, bunden. Tappa hjärtat i knät. Kunde inte tänka logiskt eller sunt och för varje sekunde du inte fanns där blev det tungt. Började sakta uppvakta på avstånd i brev, men det spela ingen roll vad jag skrev, du hade inte fastnat än inte fattat än vilken kärlek som fanns att bara hämta hem. Men efter ett tag det började korresponderas, mina förhoppningar dom väcktes för att sen raserad, du flytta utomlands någon annan stans, gav bort din hand till en annan. Och breven som skrevs dom kom aldrig fram, men mitt hjärta brann, min åtrå var sann.

Jag gav aldrig upp dig när du försvann, långa dagar blev till nätter sen till år.

Nu står du där på gatan, Sargad av tiden, Huden är grå, Din hållning förvriden. Vill säga nånting men jag kan inte tänka klart, Känslor bubblar upp utan att tänka tillbaks. Trevar mig fram för att etablera kontakt
Tar tag i din hand, Vi brister ut i ett skratt.
Det var så länge sen, Men det finns där än
För passionen vi kände kommer alltid igen
Har ett hjärta utan rynkor, Det består i en takt
Och drömmar i mitt liv har jag aldrig förlagt
Aldrig nått fram så jag älskat på avstånd
Nu är det mitt tåg och dax för avgång
Stiga på aldrig tveka en minut
För att allt som flyger upp måste landa till slut
Kan inte titta tillbaks trots min vilja är stark
Vi vandrar iväg utan vidröra mark

Mina minnen höll mig uppe varje dag
Du är som att andas för
Jag gav aldrig upp dig när du försvann
Långa dagar blev till nätter sen till år

Annons

The photo has no tags

October 2010