October
Thursday 4 October 2007 photo 2/2
|
Härmar Amanda. Men denna är på riktigt, och ibland funderar man på, hur det skulle vara att ha en pappa, på riktigt. Jag var en riktig ensamvarg. Jag spenderade min tid på att leka, och bara ha kul. Jag levde i min egna lilla bubbla, blind för verkligheten som speglades på bubblans tunna skikt, som var oklar för mig, än så länge. Jag höll allt inom mig, förutom för Honom, han berättade jag allt för, Han var den ända som lyssnade. Jag var ofta skygg mot nya människor, vi bodde långt in i skogen, det lilla röda huset, jag, pappa, mamma och Hanna. Vi åkte till Egypten i februari, precis innan pappas födelsedag, det var jag, mamma, Hanna och min äldsta syster Carro. Pappa stannade hemma, för mycket på jobbet enligt Honom. Han var den ändå i familjen som hade ögon för mig, eftersom jag inte var den ”tjejiga” dottern, så hade inte mamma det intresset för mig som för dem andra. Men pappa däremot han lyssnade, brydde sig och ville veta. Pappa var mitt allt. Vi kom hem från Egypten, jag gick tillbaka till det bekymmersfria livet, min lilla bubbla. Men den dagen blev allt annorlunda. Det var pappas födelsedag. Spänningen låg i luften från första stunden på morgonen. Mamma och pappa pratade bara med varandra om det inte va högst nödvändigt. Alla syskonen var där, Hanna, Pernilla och Caroline. Kvällen kom och tillslut blev det att även jag fick reda på det alla redan visste. Det svartnade för ögonen, huvudet blev tomt och kroppen stelnade, jag ville fly, men hade ingen ork. Dem ville veta hur jag tyckte. Vadå tyckte? Jag kände mig tom, ensam och övergiven. Va skulle jag säga? Han och dem hade redan bestämt sig. Det var över, det skulle aldrig vara såhär mer. Jag försökte se det bra i det, men det fanns inget. Den ändå som brydde sig om mig skulle lämna mig nu och för alltid. Jag kunde inget göra, jag ville fly från den verklighet som jag var fast i. Skulle det någonsin bli detsamma? Han lovade att allt skulle va sig likt, att jag skulle få träffa Honom när jag ville och att det alltid skulle va vi två, som vanligt. Han flyttade, vi flyttade. Vi lämnade mitt barndomshem för en lägenhet, Han flyttade till stan. Jag drogs mellan två famnar. Men tillslut behövde jag inte välja mer, för sen kom Hon och gjorde det, Hans nya. Jag fick inte välj att träffa min pappa mer, nu var det varannan helg. Han var inte densamma längre. När jag försökte berätta hur jag kände, hur tom jag var utan Honom, så gjorde han likadant varje gång, han log och sa ”Det löser sig nog ska du se”. Men det löser inte sig. Varje dag går, desto mer tänker jag på hur det skulle vara om Han inte lämnat mig. Jag kanske skulle kunna lita på folk, för trots allt så lovade Han att det skulle va vi två, alltid. Dum nog var jag och trodde honom. Men nu, efterklok och helt tom så tänker man att man inte borde ha trott Honom. Men vem tror inte sig egen pappa. Han som var ens allt, som va den ända i den stora världen som trodde en, som älskade en vem man en var. Men man sväljer verkligheten, och går vidare och kvävs av att det aldrig kommer bli detsamma igen.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 22 Nov 2007 21:43
<3 jag vet hur det är lisa men vi klarar oss.
Lisalandin
Fri 5 Oct 2007 22:29
Nej, det var en riktigt berättelse, som har påverkat mitt liv enormt! Och jag bryr mig inte om du kallar det emo dikt eller inte, men du har nog inte varit med om så mycket om du säger så.
martinlinden
Thu 4 Oct 2007 22:17
Jag sa till dig att det löser sig nog, härom veckorna. jag är vis :D
Lisalandin
Thu 4 Oct 2007 22:18
Men när du säger det, så kanske det gör det. men när Han säger det, då är det lögn
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lisalandin/102954114/
Visa toppen
Show footer