Natten var mörk, inget månljus trängde igenom det tjocka moln täcket som vilade på himlavalvet. Inte en enda stjärna spred sitt ljus över den snötäckta marken. Vinden var bitande kalla och snön yrde i luften. Jag drog den håliga och tunna filten, som låg runt mina axlar, närmare mig. Den värmde inte alls, men på något sätt kändes det som en liten tröst att den låg där. Trots nattens mörker kunde jag se figurer rör sig på andra sidan gatan, dom viskade. Ljudet skrämde mig inte, jag hade hört det hundratals gånger förut. Det var bara som ett bakrunds surr, ingenting att fästa sig vid. Jag kunde inte urskilja ord, men jag visste redan vad dom sa. Dom viskade om den ensam flickan som satt ihopkrupen i ett hörn på gatan. Dom viskade om hennes tunna filt och bara fötter. Dom viskade om hennes hackande tänder och darrande kropp.

Dom viskade om mig.

Jag skakade på huvudet för att försöka få bort dom tankarna. I själv verket fanns det inga figurer alls, det fanns inga viskande röster.

Det fanns bara jag.

Jag kämpade mot mina tunga ögonlock. Jag får inte somna nu, tänkt jag om och om igen. Om jag somnar nu fryser jag ihjäl. Det strömmade ut ljud och ljus från en resturang i närheten, när ett par var påväg ut. Inne på resturangen spelades hög jul musik, jag kunde melodierna och började nynna tyst för mig själv. Det var alltså julafton, tänkt jag sorgset. Ett år till utan någon förändring, ett år till utan att någon såg hur illa jag mådde. Ett år till utan att någon tittade åt mitt håll, ett år till i mitt liv. Ett år till i ett liv som jag önskade att jag aldrig skulle ha fått. Det lilla ljus som hade spridit sig över gatan när dörren öppnats var nu försvunnet, det var mörkt igen. Musiken hördes knappt, och jag var för trött för att sjunga själv.

Jag reste mej upp och började gå mot den lilla floden som löpte genom staden. Dess vatten var fruset, men isskropan var tunn. Så tunn att den inte skulle hålla för en fallande kroppsvikt. Det var en tanke som länge hade cirklat runt i mitt huvud, att sluta leva. Jag hade många gånger funderat på att ta mitt liv i floden, men under sommaren var det omöjligt eftersom vattnet flöt så lugnt. Men om jag landade i vattnet nu skulle jag frysa ihjäl.

Det gick en bro över floden till dom västra stadsdelarna, bron var inte hög, men det skulle nog funka om jag hoppade från bron ner i det iskalla vattnet. Mina fötter styrde atomatiskt mot bron, dom gick stadigt mot den högsta punkten och klättrade snabbt upp på räcket. Det var inte försen jag stod och balanserade på broräcket som jag insåg vad jag höll på att göra. Efter alla dessa år av tänkande, rent av planerande skulle jag faktist ta mitt liv. Den tjugofjärde december, på julafton, skulle Amy Darwin Cappel faktistist dö, och ingen i hela världen skulle sakna mig. Ingen skulle märka att jag var borta, jag skulle vara som en tyst fågel som sakta sveper över himlen. Ena sekunden var jag där, nästa skulle jag vara borta.

Ett litet steg till och jag skulle slippa allt.

Jag tog steget och svävade ut i luften, jag kände isen krossas under mina fötter, jag kände det iskalla vattnet svepa runt kroppen.

Jag kände livet lämna min kropp, och äntligen var jag fri.

Annons

The photo has no tags

LizzaWallander Tue 1 Dec 2009 10:14

Nått som kallas julsaga dåe, lite depp, men men(y)

1 comments on this photo

May 2010