December
Monday 27 January 2014 photo 2/2
|
En ny början
En kvinna ger ifrån sig ett hjärtskärande skrik där hon sitter på trottoarkanten på andra sidan gatan med en man i sitt knä. Det måste vara hennes make som har blivit ännu ett offer i denna apokalyptiska värld som vi nu lever i. En från räddningstjänsten rusar fram till dem och försöker göra hjärt och lungräddning men det är förgäves.
Jag blir ståendes i några sekunder och ser på medan kvinnan bryter ihop helt och hållet innan jag går vidare.
Det går inte att vara kvar i staden längre.
Ända sedan det mystiska viruset bröt ut för knappt en månad sedan har världen förändrats. Människor har strukit med i viruset som äter upp ens vett och sans och man blir mer eller mindre som en zombie.
"Zombie." Jag smakar på ordet och känner mig enbart löjlig. Det är inte som i skräckfilmerna där de odöda jagar en och försöker slita en i småbitar. Det är ännu värre än att det är skrik och panik överallt.
Antingen ligger de bara kvar på marken med en skadad motorik så som den där mannen verkade eller så vandrar de planlöst omkring, med en frånvarande blick i sina ögon och med kroppar som sakta men säkert börjar förmultna. Det finns ingen som helst aggressivitet i dem.
Jag kom ursprungligen från en familj som hade det väldigt gott ställt men av mina föräldrar och äldre syskon är det bara jag som fortfarande är vid liv. Sista gången jag var förbi mitt hem låg min syster med en bruten nacke nedanför trappan till övervåningen, fortfarande stönandes och inte det minsta lik den vanligtvis aggressiva och spralliga tjej som hon brukade vara.
Jag kommer aldrig att glömma den hemska doft av förruttnelse som kom från min syster.
Jag kunde inte göra något för henne förutom att ta mammas favoritstaty och släppa den rätt på hennes huvud.
Jag må ha tyckt att hon var en plåga när hon var en vanlig levande människa men det var bara hemskt att se henne som en "zombie".
Det var i samma stund som jag upptäckte att det var enda sättet att få slut på det. Om man förstör huvudet, det vill säga hjärnan så slutar de att röra sig och dör därmed helt och hållet, eller ja, kroppen gör det. Det som gjorde personen till den de var är försvunnen sedan ett bra tag tillbaka.
"Det är det enda som fungerar…" Jag suckar åt det faktum att jag har börjat prata för mig själv där jag går längs en rykande skyskrapa. Den fick sig en törn efter att ett mindre flygplan kraschade in i byggnaden under gårdagen. Troligtvis var piloten insjuknad i viruset.
Efter att jag hade "hjälpt" Olivia, min syster hette så, letade jag upp mina föräldrar och min bror som befann sig i samma "zombie och hjälpte dem också. Sedan gick jag snabbt upp till mitt rum, plockade ihop det som var mest nödvändigt inför min flykt från staden i min vandrar-ryggsäck, vidare ner till köket för mat och sist in i förrådet där jag hittade slagträet plus några andra vapen.
Även om majoriteten av de forna invånarna i staden har blivit smittade finns det fortfarande idioter som utnyttjar situationen och försöker tjäna på det för sin egen del.
På tal om idioter. Längre fram ser jag plötsligt några män som omringar en tjej som ser ut att vara i min ålder. Med tanke på hur ren och prydlig hon ser ut så är det nog första gången som hon vistas i den apokalyptiska miljön till skillnad från mig. Vid det här laget är jag ganska skabbig och påminner en del om luffarna som man brukade ha roligt åt förut. I vilket fall som helst så behöver hon hjälp och det är dags att göra dagens goda gärning.
Ett par minuter senare har männen flytt från området. Det är inte varje dag de ser en 17-åring gå runt med en i deras ögon spikklubba samt en pistol.
"Är du okej?" Det är den första riktiga människan som jag har pratat med på en vecka. Det är inte direkt så att man för normala konversationer med tanke på omständigheterna.
Tjejen har uppspärrade ögon och ser livrädd ut. Jag kommer med ens ihåg min pistol och lägger ner den i min väska. Direkt efter jag har gjort det ser hon mer lugn ut.
"J-ja… De försökte råna mig. Det är första gången som jag är utomhus sedan…"
Hon avslutar inte meningen utan ser sig dystert omkring i området. Smutsiga pappersark blåser runt längs gatorna och doften av ruttna sopor och kroppar är ständigt närvarande. Likaså skriken och gråtandet från de överlevande som just nu vandrar planlöst omkring i stadens kärna eller sitter inne i sina lägenheter och försöker undkomma smittan.
"Ah jo, det är egentligen bäst att ha vapen med sig om man måste gå ut. Lever dina…?"
Hon skakar på huvudet. "Det var bara jag och min pappa. Han… Jag…" Hon bryter ihop och tårarna stiger upp i hennes ögon. Jag lägger en hand på hennes axel.
"Jag vet. Det är det värsta man kan göra. Men det är bättre för dem… Du agerade helt rätt... Vad heter du?"
"… Alisa. Och du..?"
"Kurt. Jag ska försöka ta mig ifrån staden. Det är för många minnen här. Det är lättare att börja om på nytt någon annanstans där man inte känner någon." Det är det som är min plan. Jag hade först inte en tanke på att låta någon annan slå följe med mig men det kommer att bli ensamt och det känns inte bra att lämna henne i sticket.
"Du vet… Du kan följa med mig om du vill, jag har tänkt hitta flera som har samma ide som mig. Har vi tur så kan vi bli en stor grupp allt eftersom." Jag väntar på vad hennes svar kommer att bli.
Alisa ser först tveksam ut men sedan ler hon försiktigt. "Om jag får för dig… Jag måste bara hämta saker… Om det går bra."
Jag ler, för första gången sedan viruset bröt ut. "Jadå, jag kan vänta."
Alisa ler igen och skyndar sedan iväg mot ett av höghusen som ligger lite längre bort. Själv sätter jag mig ner på motorhuven på en krockad bil för att vänta på henne. Slagträet lägger jag bredvid mig tillsammans med ryggsäcken. Jag plockar upp en miniradio ur min ryggsäck och försöker få in en radiokanal. Det har var varit lite svårt den sista tiden.
Först skrapar det till i högtalaren, sedan kan jag urskilja en röst.
"Senaste nytt. Det har kommit rapporter om att viruset som har orsakat så mycket tragedi och kaos har blivit neutraliserat tack vare ett medel som Clare Industries har lyckats skapa. Grannstaden Smokeville håller sakta men säkert på att återgå till sina vanliga rutiner och vi rekommenderar att ni evakuerar dit om ni är ensamma. Smokevilles församling har ordnat soppkök och-"
Jag stänger av radion, blir sittandes med radion i ena handen och ler igen. Nu vet jag vart jag och Alisa ska ta vägen någonstans.
Det blir en ny början för oss båda, för alla som är ensamma och har varit med om slutet.
"Det ska bli kul att berätta det här för henne" Säger jag för mig själv samtidigt som jag ser att Alisa kommer gåendes mot mig.
Det kan bara gå bra nu.
xD skrev novell till min skrivande uppgift, den är inte bra men jag fick iaf ihop något xD
Annons
Comment the photo
wwhatevver
Mon 27 Jan 2014 17:39
Ah, det är bra skrivet. Lagom med beskrivningar för att man ska kunna se sakerna framför sig. Känns som om att du kan exprimentera lite mera med kommatecken för att inte göra meningarna för korthuggna etc men i det hela så är det en bra kort berättelse!
LockeCole
Mon 27 Jan 2014 20:24
det var meningen att de skulle vara korta :P samt att ideen var att jag skulle köra utifrån en bild xD
wwhatevver
Mon 27 Jan 2014 23:02
ah såna övningar är underbara *w* minns när jag gjorde det i nationella provet i svenska
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lockecole/517261651/
Visa toppen
Show footer