Saturday 10 April 2010 photo 3/3
|
R.I.P <333 Kurre
Jag sörjer sällan djur, det bara är så. En gång tidigare har jag gråtit över en katt. Man skulle kunna tro att man var van vid det laget att katter kom och gick, men den katten var speciell. Vi hade visserligen bara haft honom i 1 år när han dog, men det var det bästa katten jag har haft.
Därför trodde jag att jag skulle bli helt förstörd den dagen den här katten dog. Kurre, som han hette, har jag känt i 16 år. Det är längre än vad jag känt alla mina småsyskon. Han har alltid varit lite mer min katt i familjen, fast jag träffade honom så sällan. Han har överlevt ett X antal andra katter under årens gång. Många har blivit överkörda eller bortsprungna, men Kurre har alltid undvikit allt det där. Det var svårt att tro att han någonsin skulle dö.
Men på senare tid blev han svagare och svagare...Jag har väntat mig ett samtal de senaste 2 åren, men som aldrig kommit. De få gångerna jag pallrade mig till pappa kom tanken till mig varje gång jag såg honom. Jag tänkte att snart ska han dö, katten som funnits där lika länge som jag har kunnat gått. Jag har fasat...tills nu....
Jag är både glad och förbannad! Glad för att jag inte hade varit hos pappa sen november, när jag äntligen tog mig tid och åkte dit förförra helgen ; ) Helgen före Kurre dog....Sen är jag förbannad för att ingen har kunnat göra den minsta ansträngningen för att låta mig veta det!!! Jag fick veta att han dog förra veckan av min farmor, som jag av ren spontanitet valde att besöka idag! Som jag dessutom inte heller har besökt sen september!!! Och hon nämnde det till och med i förbifarten när jag råkade nämna honom!
"Men han är ju död?"
"Vem? KURRE?!!"
"Jaa, jag tror pappa din nämnde det förra helgen"
Jag har en pappa, en lillebror, en till lillebror och en storasyster som alla har mobiler med mitt nummer på.....men ingen bekymrade sig att ringa....
Jag har alltid trott att jag skulle gråta ögonen ur mig när han dog....men det kommer inget.....än....
Jag sörjer sällan djur, det bara är så. En gång tidigare har jag gråtit över en katt. Man skulle kunna tro att man var van vid det laget att katter kom och gick, men den katten var speciell. Vi hade visserligen bara haft honom i 1 år när han dog, men det var det bästa katten jag har haft.
Därför trodde jag att jag skulle bli helt förstörd den dagen den här katten dog. Kurre, som han hette, har jag känt i 16 år. Det är längre än vad jag känt alla mina småsyskon. Han har alltid varit lite mer min katt i familjen, fast jag träffade honom så sällan. Han har överlevt ett X antal andra katter under årens gång. Många har blivit överkörda eller bortsprungna, men Kurre har alltid undvikit allt det där. Det var svårt att tro att han någonsin skulle dö.
Men på senare tid blev han svagare och svagare...Jag har väntat mig ett samtal de senaste 2 åren, men som aldrig kommit. De få gångerna jag pallrade mig till pappa kom tanken till mig varje gång jag såg honom. Jag tänkte att snart ska han dö, katten som funnits där lika länge som jag har kunnat gått. Jag har fasat...tills nu....
Jag är både glad och förbannad! Glad för att jag inte hade varit hos pappa sen november, när jag äntligen tog mig tid och åkte dit förförra helgen ; ) Helgen före Kurre dog....Sen är jag förbannad för att ingen har kunnat göra den minsta ansträngningen för att låta mig veta det!!! Jag fick veta att han dog förra veckan av min farmor, som jag av ren spontanitet valde att besöka idag! Som jag dessutom inte heller har besökt sen september!!! Och hon nämnde det till och med i förbifarten när jag råkade nämna honom!
"Men han är ju död?"
"Vem? KURRE?!!"
"Jaa, jag tror pappa din nämnde det förra helgen"
Jag har en pappa, en lillebror, en till lillebror och en storasyster som alla har mobiler med mitt nummer på.....men ingen bekymrade sig att ringa....
Jag har alltid trott att jag skulle gråta ögonen ur mig när han dog....men det kommer inget.....än....
Comment the photo
Lilla gumse-gumsan! <3
Jaaa, biskvier och choklad!!
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lollipopoholic/452375024/