September
Thursday 18 September 2008 photo 2/3
|
Jag sitter på pendeltåget på väg hem efter ett viktigt möte med bokförläggarna. Nu vilar ödet till vår berättelse i deras händer.
Amin sitter på sätet mittemot mig. Han sitter på knä med ansiktet nästan pressat mot fönstret. Hans blick är fångad av träd och radhus som svischar förbi oss. Han ser bedrövad och uttråkad ut på samma gång. Han bär Saids ögon, med en blick som ofta ser sorgsen ut.
"Vad tänker du på?" frågar jag honom.
"Inget speciellt." Säger han oberört, fortfarande med blicken fäst på allting utanför.
Jag kastar en snabb blick mot fönstret och ser sedan på honom igen. Den här gången talar jag till honom på arabiska.
"Habibi, förklara för mig vad som är fel. Jag ser i dina ögon att något inte står rätt till. Tala till mig, Amin."
Han rycker tyst på axlarna. Jag ser bedjande på honom. Så vänder han sig plötsligt mot mig och säger på svenska:
"Varför har jag aldrig träffat min pappa? Älskar han mig inte?"
Mitt hjärta stannar upp och fastnar i halsgropen. Alla i vagnen vänder sig om och ser på oss med förvånade blickar. Jag ser storögt på min son. Det är som att all luft i kroppen går ur mig, som att någon sliter sönder mitt hjärta i tusentals bitar. Ögonen vill fyllas med tårar men jag håller emot, stänger de inne som så många gånger förut.
"Hur kan du tala med sådana respektlösa ord om din far. Du vet inte ens vem han är!" snäser jag åt honom på arabiska.
Han vänder åter blicken mot fönstret. Plötsligt fylls jag av en djup och gnagande skuldkänsla. Det är MITT fel att Amin inte vet vem hans far är. Det är JAG som har varit respektlös som inte har berättat något. Men jag vet inte var jag ska börja. Vad ska jag berätta? Det finns så mycket att säga...
Jag ser den nytända lågan i Amins bruna ögon. Jag ser hur ilskan växer i honom. Det är så sorgligt hur man så enkelt kan bli ovänner.
Vagnen vi sitter i är fylld av eftermiddagsmänniskor som är på väg hem från jobbet. En äldre dam i hatt och grön kappa, som just klivit på tåget, frågar med ett varmt leende om platsen bredvid mig är ledig. Jag lyfter bort min väska och nickar. Med ännu ett leende sätter hon sig ner. Amin rör sig inte en tum.
"Är det din son?" frågar hon och ser på Amin.
Jag nickar.
"Han är en mycket vacker ung pojke. Vad heter han?"
"Amin." Mitt hjärta ler när jag självmant förflyttas tillbaka sju år bakåt i tiden.
Said log varmt mot mig. Solen hade just gått upp och dess strålar kittlade oss i ansiktet. Han lutade sig fram och kysste min panna. Försiktigt strök han med handen över min mage.
"Jag vill att han ska heta Amin."
"Han?" sa jag med frågande ögon.
"Vår son." Said log när han sa det. "Amin. Det betyder 'att vara ärlig' på arabiska."
Jag log mot honom. Jag såg i hans blick att han inte kunde vara mer stolt i det ögonblicket.
"Amin blir ett fint namn."
Mitt hjärta ler, mina kinder höjs upp en aning när även mina läppar ler. Hon fortsätter:
"Säg mig, är han lik sin far? Jag menar, pojken har såna otroliga lockar."
Jag vill säga att Amin är en spegelbild av sin fars unga jag. Att Amin är son till en före detta sultan. Att adligt blod flyter genom hans ådror. Men jag säger ingenting, bara ler och nickar.
Jag ser på Amin. Min son. Vår son. Det är som om någon hugger en kniv i ryggen på mig. Att se på honom får mig att minnas dig så väl, Said. Mitt livs kärlek. Ibland önskar jag att jag fick slippa bli påmind, men det är oundvikligt. Det är svårt att älska någon som man vet att man aldrig mer kommer att få återse. Jag vill inte glömma dig...
Varför kom kriget? Varför grät du aldrig ut tills du inte hade några tårar kvar, Said? Varför gick tiden så fort? Det har den alltid gjort. Ända sedan den dagen vi träffades, så har timmar omvandlats tills sekunder. Kommer du ihåg när vi önskade oss en tidsmaskin? För att kunna stoppa tiden. Åh, det finns så många minnen mellan oss. Bara jag kan bära de vidare till Amin.
Jag lovar att en dag ska jag ta Amin tillbaka till ditt land. Jag ska visa honom vem han verkligen är. Vem han alltid har varit...
notering: jag har inte riktigt bestämt mig för om Amin ska heta Amin, men det är ett väldigt vackert namn.
Amr Diab och Sami Yusufs musik ger mig inspiration till denna berättelse.
Amin sitter på sätet mittemot mig. Han sitter på knä med ansiktet nästan pressat mot fönstret. Hans blick är fångad av träd och radhus som svischar förbi oss. Han ser bedrövad och uttråkad ut på samma gång. Han bär Saids ögon, med en blick som ofta ser sorgsen ut.
"Vad tänker du på?" frågar jag honom.
"Inget speciellt." Säger han oberört, fortfarande med blicken fäst på allting utanför.
Jag kastar en snabb blick mot fönstret och ser sedan på honom igen. Den här gången talar jag till honom på arabiska.
"Habibi, förklara för mig vad som är fel. Jag ser i dina ögon att något inte står rätt till. Tala till mig, Amin."
Han rycker tyst på axlarna. Jag ser bedjande på honom. Så vänder han sig plötsligt mot mig och säger på svenska:
"Varför har jag aldrig träffat min pappa? Älskar han mig inte?"
Mitt hjärta stannar upp och fastnar i halsgropen. Alla i vagnen vänder sig om och ser på oss med förvånade blickar. Jag ser storögt på min son. Det är som att all luft i kroppen går ur mig, som att någon sliter sönder mitt hjärta i tusentals bitar. Ögonen vill fyllas med tårar men jag håller emot, stänger de inne som så många gånger förut.
"Hur kan du tala med sådana respektlösa ord om din far. Du vet inte ens vem han är!" snäser jag åt honom på arabiska.
Han vänder åter blicken mot fönstret. Plötsligt fylls jag av en djup och gnagande skuldkänsla. Det är MITT fel att Amin inte vet vem hans far är. Det är JAG som har varit respektlös som inte har berättat något. Men jag vet inte var jag ska börja. Vad ska jag berätta? Det finns så mycket att säga...
Jag ser den nytända lågan i Amins bruna ögon. Jag ser hur ilskan växer i honom. Det är så sorgligt hur man så enkelt kan bli ovänner.
Vagnen vi sitter i är fylld av eftermiddagsmänniskor som är på väg hem från jobbet. En äldre dam i hatt och grön kappa, som just klivit på tåget, frågar med ett varmt leende om platsen bredvid mig är ledig. Jag lyfter bort min väska och nickar. Med ännu ett leende sätter hon sig ner. Amin rör sig inte en tum.
"Är det din son?" frågar hon och ser på Amin.
Jag nickar.
"Han är en mycket vacker ung pojke. Vad heter han?"
"Amin." Mitt hjärta ler när jag självmant förflyttas tillbaka sju år bakåt i tiden.
Said log varmt mot mig. Solen hade just gått upp och dess strålar kittlade oss i ansiktet. Han lutade sig fram och kysste min panna. Försiktigt strök han med handen över min mage.
"Jag vill att han ska heta Amin."
"Han?" sa jag med frågande ögon.
"Vår son." Said log när han sa det. "Amin. Det betyder 'att vara ärlig' på arabiska."
Jag log mot honom. Jag såg i hans blick att han inte kunde vara mer stolt i det ögonblicket.
"Amin blir ett fint namn."
Mitt hjärta ler, mina kinder höjs upp en aning när även mina läppar ler. Hon fortsätter:
"Säg mig, är han lik sin far? Jag menar, pojken har såna otroliga lockar."
Jag vill säga att Amin är en spegelbild av sin fars unga jag. Att Amin är son till en före detta sultan. Att adligt blod flyter genom hans ådror. Men jag säger ingenting, bara ler och nickar.
Jag ser på Amin. Min son. Vår son. Det är som om någon hugger en kniv i ryggen på mig. Att se på honom får mig att minnas dig så väl, Said. Mitt livs kärlek. Ibland önskar jag att jag fick slippa bli påmind, men det är oundvikligt. Det är svårt att älska någon som man vet att man aldrig mer kommer att få återse. Jag vill inte glömma dig...
Varför kom kriget? Varför grät du aldrig ut tills du inte hade några tårar kvar, Said? Varför gick tiden så fort? Det har den alltid gjort. Ända sedan den dagen vi träffades, så har timmar omvandlats tills sekunder. Kommer du ihåg när vi önskade oss en tidsmaskin? För att kunna stoppa tiden. Åh, det finns så många minnen mellan oss. Bara jag kan bära de vidare till Amin.
Jag lovar att en dag ska jag ta Amin tillbaka till ditt land. Jag ska visa honom vem han verkligen är. Vem han alltid har varit...
notering: jag har inte riktigt bestämt mig för om Amin ska heta Amin, men det är ett väldigt vackert namn.
Amr Diab och Sami Yusufs musik ger mig inspiration till denna berättelse.
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/loopa89/268550616/
Visa toppen
Show footer