August
Friday 5 March 2010 photo 59/68
|
En ganska kort del nu då.
Del 59
Tom
Felicia hade gått ut i hallen och då hade hennes pappas tjej kommit in i köket. Hon hälsade på Bill och mig och gav Maria en kram. Hon satte sig sen vid bordet, hon sa någonting till Felicias pappa på svenska och gav honom en arg blick. Hon vände sig sedan om och pratade med oss. Efter ett tag kom Felicia instormande i köket och sa någonting på svenska. Hon lät väldigt arg. Jag och Bill kollade på Maria. -Vi ska gå nu översatte hon åt oss. Vi nickade och reste oss sedan och gick ut i hallen. Felicia hade stannat i köket. Jag tänkte precis gå och fråga om hon skulle komma när jag hörde henne skrika på svenska till sin pappa antog jag. Jag förstod ingenting förutom mitt namn när det kom upp. Jag kunde inte låta bli att undra vad han hade gjort nu. För varje ord vi hörde från köket blev Maria vitare i ansiktet. Tillslut såg hon nästan ut som ett spöke.
Felicia kom ut i hallen med tårar rinnande nerför kinderna. Maria skyndade sig fram och gav henne en kram. Hon viskade någonting till Felicia på svenska och släppte henne sedan. Hon torkade bort tårarna från Felicias kinder och tog sedan på sig sin jacka. Felicia gick fram till mig och kröp in i min famn. Jag kramade henne och kysste henne sedan på pannan. Vi tog alla på oss jackorna och gick sedan där i från. Vi bestämde oss för att åka till hotellet för att sova och åka tidigt i morgon. Felicia ville bort från stan så fort som möjligt men Maria var tvungen att få sova någonting så hon orkade köra.
Felicia och Maria berättade för oss om vad som hade hänt hos Felicias pappa medan vi var på väg till hotellet. Felicia orkade inte ringa sin mamma som hon hade lovat. -Ska jag ringa då? Frågade jag och hon nickade och gav mig mobilen. Hennes mamma svarade efter bara några signaler och jag berättade vad som hade hänt. Det jag visste om i alla fall. Jag berättade att vi var på väg till hotellet nu och att vi skulle åka tidigt i morgon. Hon bad att få prata med Maria så jag räckte henne mobilen.
Under tiden som Maria pratade med henne satt jag och tröstade min älskade. Hon hade ställt ett ultimatum till sin pappa. Antingen beter han sig som folk runt oss eller så behöver han inte ha kontakt med oss. Det var bara för honom att välja mellan de två alternativen. När hon hade gett honom det ultimatumet gick hon ut till oss i hallen. Jag är stolt över henne men samtidigt känns det som om det är mitt fel. Vi kanske inte ska vara tillsammans om folk reagerar så här.. Jag skällde på mig själv, det är klart att vi ska vara tillsammans! Vi älskar ju varandra. Ibland är det bästa att släppa den man älskar. Kanske det är så i vårt fall? Om jag verkligen älskar henne kanske jag ska släppa henne. Hon slipper bråka med sin pappa då... -Att säga upp kontakten med pappa för en kille trodde jag aldrig att jag skulle göra, men jag älskar dig. Hennes ord fick mig att inse vad jag behöver göra.
du ska...dö nu!
jag kommer om 5 sek..okej? uppfattat! NU!! <3333
31 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/losff/449037612/
Visa toppen
Show footer