June
Monday 28 July 2008 photo 2/2
|
Monday 28 July 2008 photo 2/2
|
|
Nu kommer den där jävla känslan tillbaka igen. Plötsligt var det inte så kul att vara tillbaka i Stockholm längre.
Nu kommer den tillbaka. Och jag känner mig precis lika isolerad som förut. Ensamheten kröp upp på mig igen och den får mig att kvävas. Jag känner mig så jävla otillräcklig ibland. Speciellt nu. Äntligen hade man kommit tillbaka och såg fram emot att träffa vännerna igen och kollade snabbt vad som hänt här hemma medans man var borta och det var tillräckligt för att jag skulle falla i marken igen. Nu börjar gråten försöka ta sig fram också, men jag ska inte gråta nu. Ärligt talat vet jag inte vad den här känslan beror på. Den bara kommer. Mamma hade rätt när hon sa till mig att jag kanske inte skulle klara av att ha vänner. Det skadar mig så mycket även om det gör mig så himla lycklig. Jag vet inte ens vad det är som får mig att må dåligt. Jag bara gör det. Jag mår som sämst när jag kommer hem igen men det bara byggs på när jag är tillsammans med folk. Jag är så rädd för att jag ska göra bort mig, att folk ska tycka jag är äcklig, att folk ska tycka att jag är helt körd i huvudet eller att de bara vill att jag ska försvinna därifrån för att jag är ivägen. Jag önskar att jag var bättre på att läsa människor så att jag visste vad folk faktiskt tycker om mig. Och jag orkar inte ens försöka visa det för folk längre när det är som mest aktuellt. Ingen verkar se det ändå. Jag försvinner ett tag men folk märker inte ens att jag är borta. Det betyder väl att folk inte skulle reagera om jag försvann på riktigt heller.
Jag hatar mig själv så jävla mycket ibland. Vissa saker är jag nöjd med. Andra saker önskade jag bara att de kunde försvinna för gott. Min kropp, mina handikapp... Allting som gör mitt liv så svårt. Eftersom jag börjat försöka öppna upp mig mer och mer på sista tiden så har jag blivit mer sårbar. Jag vet att folk har försökt ge mig komplimanger som bara runnit av mig. Jag försöker verkligen ta åt mig av dem men det innebär ju att jag måste öppna mig för det negativa som folk säger om mig också. Och jag blir mer paranoid i närheten av människor och allting omkring mig framstår som något slags hot och jag kan knappt ens lita på de jag håller närmast längre. Men jag vill lita på folk. Jag hatar verkligen att det blir så här.
Varje gång jag ser mig i spegeln så skäms jag över hur jag ser ut och att jag inte har haft orken att göra något åt det. Jag försökte, men det gick inte. Det fick bakslag och det blev ännu värre.
Det känns inte som att jag tillför den här världen någonting hur mycket jag än försöker. Jag försöker desperat hitta plats hos de jag håller närmast om hjärtat men jag misslyckas gång på gång och det känns som om jag verkligen inte hör hemma bland andra. Ingen verkar ju se mig på det sättet som jag vill att folk ska se mig. Ingen. De kanske ser att jag finns där. Det är svårt att missa mig. Men ingen verkar ordentligt uppskatta mig så mycket som jag uppskattar alla andra. Jag älskar mina vänner så jävla mycket. De, ni, har gett mig så mycket hittills. Jag är som lyckligast när jag är med er men det gör så ont. Nu var tårarna nästan framme igen. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte ens vad det riktiga felet är. Det är så många saker på samma gång och jag har inte ens koll på allt som skadar mig så mycket. Pressen jag får av föreningen, att jag inte verkar kunna må bra även där jag är som lyckligast. Allt är bara skit.
Välkommen hem, Nathalie. Välkommen hem.
Visa toppen
Show footer