Det är som att han finns ändå. Jag kan ha kul på skolan och skratta hela dagen. Sen när jag sitter där på bussen på väg hem, lyssnar på musik och kollar ut genom fönstret kommer jag på mig själv att undea vad Jonas gör. Jag kollar efter hans bil utanför Kvantum på parkeringen. Sen kommer jag på att han är död. Det är som att jag omedvetet förnekar det. Och sen hör jag hans mammas röst när hon med tunga ord säger att jonas är död. Det var den värsta dagen i mitt liv. Jag stelnade till. Har haft hemska tankar att tänk om Jonas en dag skulle dö. Men sen har jag skakat av dom, "det händer inte mig, det händer någon annan, långt bort". Men när hon ringde mig och berättade att han var död trodde jag en sekund att det var ett skämt. Det kan inte vara sant. Det är inte sant. Men så fortsatte hon och sa något om en bilolycka och jag bröt ihop och grät. Sen är det suddigt. men mamma kom och hämtade mig och vi åkte hem till Inger och Begnt. En polisbuss stod utanför och jag såg Jonas bil. Den var hel och fin. Men dom hade ju åkt i Emils brors bil. Sen grät jag hela dagen och det var en otroligt jobbig kväll i Ängsmokyrkan där alla grät, tände ljus och skrev i böcker för Jonas och Emil. För en stund tog gråten slut och jag tog styrka till mig att gå fram till altaret för att skriva i Jonas bok, men för varje steg jag tog blev det värre och när jag såg kortet på Jonas ville jag bara dö. Det kan inte vara Jonas, som kvällen innan sagt att vi skulle ses dagen efter om han "inte hade något bättre för sig, så var jag hans sista utväg". På skoj alltså. Men det blev liksom aldrig av.

Annons

The photo has no tags

April 2009