March
Thursday 18 October 2007 photo 1/3
|
När klockan närmade sig tio och mamma inte kommit hem än blev jag lite skärrad. En halvtimme tidigare lät det som om hon kom, men det måste varit något annat jag hörde. När jag satt nere vid köksbordet och hörde en bil komma och stanna utanför gården blev jag lite lättad. Goldie sprang ut och skällde som hon alltid gör när det kommer någon. Men när det dröjde några minuter utan att någon kom in genom dörren började hjärtat slå fortare och fortare. Är det inte hon? Är det en bil med poliser som överväger hur dom ska förklara att mamma är död? Jag satt och stirrade ut genom fönstret länge, till slut hördes steg och det var mamma och Sebbe. Jag blev så jävla lättad av att se att det inte var någon polis, utan att det var dom, men jag sa inget. Varför gör man inte det? Varför tar man alltid för givet att något hemskt inte inträffar en själv eller någon nära? Det kanske inte hände den här gången, men uppenbarligen händer det hemska saker ibland när man inte heller anar något. Som när jag stod på badet och jobbade med Madde den där söndagsmorgonen och gick omkring och sjöng och skrattade, tills jag fick samtalet från Inger om att Jonas var död. Och så blev allting mörkt.
Annons
Visa toppen
Show footer