March
Tuesday 4 November 2008 photo 1/3
|
Jag minns att jag för ungefär ett år sen befann mig i en djup depression. Jag kunde inte sova om nätterna, kunde inte sluta tänka dystra, jobbiga och fruktansvärda tankar. Jag satt varje kväll vid vårt köksbord och stirrade in i väggen som blev alldeles grumlig av tårar medan bordsduken blev blöt. Jag trodde att mitt liv var slut, det kunde aldrig mer bli värt att leva, aldrig någon slags glädje kunde fylla min kropp igen. Det var tomt. Ett tomrumm och en emron saknad av något jag tagit för givet. Någon. När jag låg i min säng och blundade såg jag en skymt i mörkret av ett par bleka, ärriga händer med ljuslila naglar. Jag trodde det var hlet slut, på allt. Förstod inte hur klockan kunde ticka vidare som om ingenting hade hänt. För mig stod det bara stilla. Jag ville döda tiden. Döda världen. Döda allt. Inget förtjänade att leva om inte Jonas gjorde det.
Jag hatar att det blev så här. Jag förstår nog inte riktigt än. Tror aldrig att sorgen kommer släppa, men det är i alla fall bättre nu. Inte bra, men mycket bättre. Tack vare alla som gör mig så glad, som visar att det faktiskt finns något att leda för, som tycker om mig för den jag är och som alltid får mig på bra humör.
Jag älskar er.
Jag hatar att det blev så här. Jag förstår nog inte riktigt än. Tror aldrig att sorgen kommer släppa, men det är i alla fall bättre nu. Inte bra, men mycket bättre. Tack vare alla som gör mig så glad, som visar att det faktiskt finns något att leda för, som tycker om mig för den jag är och som alltid får mig på bra humör.
Jag älskar er.
Visa toppen
Show footer