March
Friday 17 April 2009 photo 1/2
|
På både dit- och hemresan ville mamma att jag skulle lära henne lösningen till Rubiks kub. Vad hon aldrig inser - trots plågsamma försök - är att jag inte över huvud taget är en pedagogisk individ. Jag har försökt lära henne kuben förut, jag har försökt lära henne skicka mail via zonline, jag har försökt hjälpa henne öppna ett word-dokument och skicka bilder via mobiltelefonen och varenda gång jag har försökt lära henne något av detta har vi alltis börjat bråka. Jag har altid börjat bråka. För jag saknar tålamod. Jag blir irriterad när någon inte lyssnar alternativt förstår mig. Yet still vill hon alltid att jag ska hjälpa henne. Men allt.
Så jag tar kuben i mina händer, visar henne vart den lilla biten med färgerna vit, röd och blå är och vart den ska. Jag visar hur hon ska virda för att få den dit, sakta. Vrider tillbaka som den var. Ger henne kuben. Hon tar den i sina händer och vrider. - Åt. Helt. Fel. Håll. Jag blir så fett irriterad när jag alldeles nyss har visat hur hon ska göra, samtidigt som jag inte vill göra henne ledsen. Så jag tar den, visar igen. Hon tittar på den länge, vrider sakta till slut, men gör fel igen. Jag besluter mig för att ta det ugnt. Säger åt henne att försöka lite själv medan jag blundar och försöker tänka på något annat. Jag klarar fan inte av det. Tålamodet sviker mig.
Ändå tycker hon alltid att jag ska bli lärare, som hon är.
Fotolärare, psykologilärare, naturvetenskapslärare, makeup-lärare. Jag kan liksom inte få arbeta inom det yrket där jag slipper lära ut vad jag kan?
Tyvärr, men jag ärvde inte de pedagogiska generna.
Så jag tar kuben i mina händer, visar henne vart den lilla biten med färgerna vit, röd och blå är och vart den ska. Jag visar hur hon ska virda för att få den dit, sakta. Vrider tillbaka som den var. Ger henne kuben. Hon tar den i sina händer och vrider. - Åt. Helt. Fel. Håll. Jag blir så fett irriterad när jag alldeles nyss har visat hur hon ska göra, samtidigt som jag inte vill göra henne ledsen. Så jag tar den, visar igen. Hon tittar på den länge, vrider sakta till slut, men gör fel igen. Jag besluter mig för att ta det ugnt. Säger åt henne att försöka lite själv medan jag blundar och försöker tänka på något annat. Jag klarar fan inte av det. Tålamodet sviker mig.
Ändå tycker hon alltid att jag ska bli lärare, som hon är.
Fotolärare, psykologilärare, naturvetenskapslärare, makeup-lärare. Jag kan liksom inte få arbeta inom det yrket där jag slipper lära ut vad jag kan?
Tyvärr, men jag ärvde inte de pedagogiska generna.
Visa toppen
Show footer