April
Saturday 20 March 2010 photo 1/1
|
Söndagen den 14 april 1912 var en perfekt dag. Himlen var helt blå och det var vindstilla. Passagerarna på Titanic roade sig ombord och allting flöt på precis som det skulle. Klockan 23.05
på natten fick Titanics telegrafist ett telegram från telegrafisten på fartyget Californian. Californian hade haft ungefär samma kurs som Titanic hela resan och befann sig nu endast ca 10 sjömil därifrån. I telegrammet stod det:
"Vi har stoppat och är omgivna av is."
Telegrafisten på Titanic svarade med:
"Håll tyst. Jag är upptagen. Jag arbetar."
Telegrafisten på Californian valde då att stänga av sin radio och lägga av för natten. Klockan var då 23.30.
Klockan 00.05 fick besättningen order om att de skulle göra i ordning livbåtarna. Passagerarna ville först inte lämna fartyget eftersom de var övertygade om att Titanic var osänkbar. Nästan ingen ville lämna det trygga fartyget för att sänkas ner i en liten båt mitt ute på havet. Kapten Smith gav order om att kvinnor och barn skulle hissas ner i livbåtarna och för att inte panik skulle bryta ut så läts orkestern spela musik på däcket.
Klockan 00.45 sänktes livbåt nr 7, ner i vattnet. Den hade plats för 65 passagerare, men endast 28 var ombord. Ungefär samtidigt upptäckte många ombord på Titanic ett svagt ljussken från ett avlägset fartyg och officerarna lät då skjuta upp nödraketer. Ljusskenet hade kommit från atlantångaren Californian som befann sig endast 10 sjömil från Titanic. I senare förhör berättade besättningen på Californian att de såg nödraketerna och signalerade tillbaka med en morselampa. De menade att Titanic aldrig svarade på nödsignalen och därför beslöt sig besättningen på Californian för att Titanic inte var i fara. De antog att raketerna kom från något firande.
Klockan 01.15 hade Titanic börjat luta rejält så nu var passagerarna mer villiga att gå ner i livbåtarna. Vid den här tiden hade vattnet börjat forsa in även till passagerarhytterna och de flesta hade nu förstått att en allvarlig olycka hade inträffat. Stämningen började bli orolig och vissa besättningsmän höll undan männen från livbåtarna med revolvrar. En finsk dam som reste i tredje klass berättade senare att hon hade vaknat vid kollisionen med isberget. Hennes man gick då upp för att se vad som hade hänt och hon somnade om. När hon sedan vaknade hade fartyget kraftig slagsida och vatten hade börjat strömma in. Hon tog sig då upp på däck och lyckades komma med i en livbåt, men hon såg aldrig mer sin man.
På Titanic började det nu utbryta riktig panik och folk sprang omkring och skrek. Det fanns inga livbåtar kvar och alla visste att de skulle dö.
Klockan 02.20 började aktern luta tills den slutligen stod nästan rakt upp ur vattnet. Där stod den helt stilla en kort stund som en kork tills den slutligen sjönk ner under vattenytan. Först blev det då helt tyst. Sedan kom ljudet från de 1500 människorna som låg i vattnet. Nästan alla de 1500 som omkom i katastrofen var fortfarande vid liv när Titanic försvann ner under vattnet. De låg nu i det iskalla vattnet och kunde bara vänta på att drunkna eller frysa ihjäl. Passagerarna som befann sig i livbåtarna kunde ha räddat många om de hade rott tillbaka till de döende människorna. De vågade inte eftersom de var rädda för att de själva skulle dras ner i vattnet. Alla överlevare satt istället bara helt stilla i sina livbåtar och lyssnade till de döendes skrik med undantag för en livbåt som vände tillbaka. Totalt räddades endast tre av människorna som låg döende i det kalla vattnet. Det var femte styrman Harold Lowe i livbåt nr 14 som bestämde att de skulle ro tillbaka och rädda så många de kunde. Vid det laget hade det gått så pass lång tid att de flesta redan var döda. Lowes livbåt rodde efter ljudet från de döendes skrik, men flera gånger var personen död innan de kom fram. En överlevande berättade att "Ljudet av de döende går inte att beskriva. Det är ohyggligt. Tystnaden efteråt är fruktansvärd. Med den är det som om allt står stilla."
http://www.youtube.com/watch?v=FTOTzsCqLHI
Jag gråter alltid lika mycket varje gång jag läser om Titanic, och alla själar som dog.
på natten fick Titanics telegrafist ett telegram från telegrafisten på fartyget Californian. Californian hade haft ungefär samma kurs som Titanic hela resan och befann sig nu endast ca 10 sjömil därifrån. I telegrammet stod det:
"Vi har stoppat och är omgivna av is."
"Håll tyst. Jag är upptagen. Jag arbetar."
Klockan 00.05 fick besättningen order om att de skulle göra i ordning livbåtarna. Passagerarna ville först inte lämna fartyget eftersom de var övertygade om att Titanic var osänkbar. Nästan ingen ville lämna det trygga fartyget för att sänkas ner i en liten båt mitt ute på havet. Kapten Smith gav order om att kvinnor och barn skulle hissas ner i livbåtarna och för att inte panik skulle bryta ut så läts orkestern spela musik på däcket.
Klockan 00.45 sänktes livbåt nr 7, ner i vattnet. Den hade plats för 65 passagerare, men endast 28 var ombord. Ungefär samtidigt upptäckte många ombord på Titanic ett svagt ljussken från ett avlägset fartyg och officerarna lät då skjuta upp nödraketer. Ljusskenet hade kommit från atlantångaren Californian som befann sig endast 10 sjömil från Titanic. I senare förhör berättade besättningen på Californian att de såg nödraketerna och signalerade tillbaka med en morselampa. De menade att Titanic aldrig svarade på nödsignalen och därför beslöt sig besättningen på Californian för att Titanic inte var i fara. De antog att raketerna kom från något firande.
Klockan 01.15 hade Titanic börjat luta rejält så nu var passagerarna mer villiga att gå ner i livbåtarna. Vid den här tiden hade vattnet börjat forsa in även till passagerarhytterna och de flesta hade nu förstått att en allvarlig olycka hade inträffat. Stämningen började bli orolig och vissa besättningsmän höll undan männen från livbåtarna med revolvrar. En finsk dam som reste i tredje klass berättade senare att hon hade vaknat vid kollisionen med isberget. Hennes man gick då upp för att se vad som hade hänt och hon somnade om. När hon sedan vaknade hade fartyget kraftig slagsida och vatten hade börjat strömma in. Hon tog sig då upp på däck och lyckades komma med i en livbåt, men hon såg aldrig mer sin man.
På Titanic började det nu utbryta riktig panik och folk sprang omkring och skrek. Det fanns inga livbåtar kvar och alla visste att de skulle dö.
Klockan 02.20 började aktern luta tills den slutligen stod nästan rakt upp ur vattnet. Där stod den helt stilla en kort stund som en kork tills den slutligen sjönk ner under vattenytan. Först blev det då helt tyst. Sedan kom ljudet från de 1500 människorna som låg i vattnet. Nästan alla de 1500 som omkom i katastrofen var fortfarande vid liv när Titanic försvann ner under vattnet. De låg nu i det iskalla vattnet och kunde bara vänta på att drunkna eller frysa ihjäl. Passagerarna som befann sig i livbåtarna kunde ha räddat många om de hade rott tillbaka till de döende människorna. De vågade inte eftersom de var rädda för att de själva skulle dras ner i vattnet. Alla överlevare satt istället bara helt stilla i sina livbåtar och lyssnade till de döendes skrik med undantag för en livbåt som vände tillbaka. Totalt räddades endast tre av människorna som låg döende i det kalla vattnet. Det var femte styrman Harold Lowe i livbåt nr 14 som bestämde att de skulle ro tillbaka och rädda så många de kunde. Vid det laget hade det gått så pass lång tid att de flesta redan var döda. Lowes livbåt rodde efter ljudet från de döendes skrik, men flera gånger var personen död innan de kom fram. En överlevande berättade att "Ljudet av de döende går inte att beskriva. Det är ohyggligt. Tystnaden efteråt är fruktansvärd. Med den är det som om allt står stilla."
http://www.youtube.com/watch?v=FTOTzsCqLHI
Jag gråter alltid lika mycket varje gång jag läser om Titanic, och alla själar som dog.
Comment the photo
fyfan vad jag gråter till den.
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/luckyfive/448695464/
Visa toppen
Show footer