Okej, nu ska ni få en liten insikt i vad som händer i mitt liv. det är ganska deprimerande så... ja, jag har varnat dig.

När jag började i 6an så kom jag dit helt ensam utan någon av mina kompisar från lågstadiet, men som tur var så hade jag lärt känna en tjej under fotbollsträningen som var på sommarlovet. Så när skolan började så blev jag snabbt inkluderad i deras lilla "gäng".
Jag fick även en kompis som gick i min klass som jag hängde ihop praktiskt taget vid höften.
Början av skolåret på en ny skola är ju alltid jobbigast, man ska få en roll och man förväntas leva efter den rollen..
Jag vet inte vad det var jag gjorde, men någonting måste det ha varit, någonting hemskt, för jag blev "the social outcast"..
Kanske var det det att jag redan innan jag själv visste om det så hade ja en utstrålning som var annurlunda, som inte riktigt var som alla andras. Jag skaffade mig en stil, och i och med det så fick jag "emo stämpeln", jag blev mer och mer som min roll eftersom att jag fick ta skit var eviga dag. But I stood tall och klarade mig igenom det mesta. Sen efter ett tag så blev jag kär.. Åh ens första kärlek gör det alltid ont att förlora. och bara ännu ondare om det är mycket drama och man redan har så ont att man själv är förvånad över hur fan man fortfarande står på sina två fötter, eller i alla fall på knäna...
I och med att jag förlorade min första kärlek (som jag nu faktiskt är mycket god vän med) så rann min bägare över.
Jag hade så ont och jag var så lej, så jag började skära mig.

Först så var det ganska oskyldigt, trodde jag, men sen så blev det mer seriöst. Detta är fyra år sen, och sen dess har jag haft ett upprepat självskadebeteende. Sen den tiden av mitt liv så har jag en känsla som kommer och går lite som den vill. Känslan av att vara helt jävla ensam. Även fast jag var/är helt omringad av vänner som älskar mig, jag känner mig så jävla ensam och det gör så förbannat jävla ont!
På något sett så började jag må bra igen. Jag insåg väl att det folk sa om mig var deras problem, inte mitt! Det var någonting som dom måste lösa själva...
Eller så kanske det var för att jag blev kär på nytt. Vem vet?
Hur som helst så var det tankar på självmord som kom och gick...
Ett flertal försök, och ett flertal gånger när mina vänner räddade mig..
Och nu under snart 4 år så har jag svajat på kanten mellan liv och död, om det är värt att leva eller ta sitt liv. Det har varit så mycket tårar och så mycket sår.

Och nu, efter att ha mått bra, eller bättre, i nästan ett halvår, så är jag tillbaka i samma grop, fast värre denna gång..
Jag skär, jag skriker, jag gråter..
Jag har planerat självmord, letat reda på piller, vassa knivar, alkohol.
Jag har skrivit otaliga självmords brev som förklarar varför jag gör som jag gör.
Jag har vägrat att prata med någon...

Fram tills ungefär nu.
Jag insåg att jag hade skurit upp nästan hela min vänstra under och en bit av överarmen, (det man ser på bilden är ärren), och även skurit djupa sår i mina vader.
Och men snälla, vilken människa som helst med to.m bara lite vett i skallen vet att ingen mentalt stabil människa gör något sådant.

Så idag så tog jag och samlade mod med hjälp av mina vänner (som jag älskar) och ringde och bokade en tid hos BUP.
Och för att vara någon som blåvägrat att prata med en vuxen så måste jag nog säga att det är ett ganska stort framsteg.

Så det jag nog egentligen vill säga med denna bekännelse är att,
1. Det är aldrig för sent, och ändå, bättre sent än aldrig.
2. Tänk på hur du behandlar andra människor, du vet inte alltid var dom går igenom.
och 3. var stolt över dig själv, oavsett sår, ärr och tårar.

Det roliga är att jag skriver denna text lika mycket för min egen skull som för er.

Jag tvivlar egentligen på att någon orkade läsa allt detta, men what ever, jag har i alla fall fått det av hjärtat.

Kram på er alla!

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

#sorg, #svek, #ilska, #självskadebeteende

Geo tag

Camera info

ffs-ftw Fri 22 Jun 2012 10:38

Har läst allt och du har kämpat på riktigt bra! Man ska inte ta på sig en massa skit eller till låta, man ska stå på sig och stå upp för sig själv, man ska inte heller måste ändra på sig bara för att kunna få vänner eller för folk säger så. För då älskar folket inte en för dne man är.
Titta aldrig bakåt och fastnad med blicken där för det kommer bara att sega ner dig mer. Försök blicka framåt och se vad som istället kan hända, vad du istället kan uppleva. Bakåt vill vi alltid blicka för man har lättare för att minnas och komma ihåg än att försöka titta framåt.
Men så länge man inte kan lägga det bakom sig och gå vidare så kommer man aldrig att komma över det helt. För det kommer att följa en då livet ut.
Men jag vet att du kommer klara det och att du kommer få det så mycket bättre med tiden så att du en dag kan titta bakåt och bara skratta åt allt och njuta för allt du har nu :) <3

May 2013

June 2013

Uploader

Taggad med

Geo tag

Photos from visitors

Part of an album

Camera info

Information

Photos

Support

Sponsrade artiklar