June
Friday 4 May 2012 photo 2/2
|
Vill ha hem min flicka och hennes halva bror D: </3
Första kapitlet
13 april 1863
Solen sken in genom det smutsiga fönstret. Serenity vaknade av att ljuset stack henne i ögonen. Hon slängde en blick mot sin fridfullt sovande tvillingbror. Hans ljusa hy stod i kontrast med hans rufsigt kolsvarta hår. Idag var en speciell dag. För fjorton år sedan var dagen de föddes. Idag var dagen de föddes. Idag var dagen de fruktat och längtat efter. Idag skulle de inte få bo kvar på barnhemmet något mer. De hade sparat de slantar som de fick tag i. Men vad kan man lägga undan av nästintill ingeting?
"God morgon Seri" sa hennes bror som också vaknat.
"God morgon Tristan" svarade hon och log mjukt.
Serenity gick upp ur sängen och tog på sig sin något slitna och välanvända klänning. Det var en aning underligt att hennes och Tristans utseende skilde sig så pass mycket även fast de var tvillingar. De var alltid medvetna om vart den andra befann sig eller vad den var på för humör. När Serenity kände sig nere så dök alltid Tristan upp och försökte trösta henne. Serenity gjorde samma sak för Tristan när de andra pojkarna klankade ner och plågade honom. Då dök hon alltid upp och satte stopp för det. Hon kanske såg vän och snäll ut men skenet bedrar och hon har en väldigt vass tunga och en ganska kort stubin.
Hon väcktes ur sina tankar av att frukostklockan ringde och hon och Tristan gick med raska steg ner till matsalen där det rådde ett kaos av barnen som trängdes för att få av den kalla klibbiga frukostgröten. De ställde sig i ledet och fick en grå klump av den klibbiga sörjan.
"Hm, idag är dagen" konstaterade hon när de satt bredvid varandra vid bordet.
"Ja det verkar ju som det…" sa Tristan lite dröjande.
"Har du sett den där unge mannen på senaste? Det känns som om jag känner honom på något vis…" Serenity tänkte efter för ett ögonblick.
"Ja det har jag, för någon dag sedan när jag letade spillved att tända föreståndarinnans kamin med. Han gav mig ett mynt och en pergamentlapp, Jag kan dock inte läsa de krumelurerna." sa hon med en uppgiven suck. Hon grävde i fickan på förklädet och fick fram ett skrynkligt pergamentbrev med som sagt mycket snirkliga bokstäver. Tristan läste högt vad som stod för Serenity.
God dag, Tristan och Serenity
Hoppas ni kan läsa det jag nu skriver annars får väl någon trevlig stjäl hjälpa er med detta… Det jag nu ska berätta är jag inte säker på hur jag ska formulera på ett så korrekt sätt som möjligt. Men jag är eder kusin på er mors sida av släkten. Er mor dog då ni ankom till världen. Jag beklagar sorgen som jag möjligtvis orsakat eder med dessa nyheter. Efter det som hände tog min mor hand om er men min fader tålde er ej för att ni var oäktingar. Så hon var tvungen att lämna er på barnhemmet. Jag var endast 4 år då och kommer ihåg mycket litet av det som hände. Men på senare tid har min mor talt mycket om er i min närhet och uttryckt sin oro över att ni ska lämna barnhemmet så snart. Min mor bad mig att meddela att hon har en god väninna i Sverige som gärna tar emot er. Och detta med öppna armar. Min mor skulle bli mycket lycklig och lättad om ni skulle acceptera hennes erbjudande. Min mor sänder sina käraste hälsningar och ni har även mina.
Er kusin Dante Raphael Nightingale
Tristan slutade läsa och slängde en blick på Serenity även om de aldrig känt sin mor så värkte de i deras hjärtan när de hörde att hon inte längre fanns i livet
"Kom Tristan, vi får väl gå upp och plocka ihop våra saker…"
De reste sig från det smutsiga och slitna bordet och Serenity la åter igen ner det lilla brevet i sin förklädesficka. Det tog inte lång tid att plocka ihop de få ägodelar som de ägde. För Serenitys del var det bara en klänning i aning bättre skick, ett förkläde, hennes dagbok och en sliten liten påse som funkade som portmonnä till deras små besparingar. Hon lade samman allting i en påse av säckväv. En stund senare kom föreståndarinnan.
"Har ni packat klart?" frågade hon med en kylig blick på Serenity.
"Ja, föreståndarinnan" sa de var på dem neg respektive bockade. Föreståndarinnan nickade och gjorde en gest som betydde att de kunde avlägsna sig från rummet.
Ute på gatan var det stökigt och mycket folk ute på ärenden. Serenity och Tristan sprang över gatan till andra sidan av vägen där Dante väntade på dem.
"God morgon, Miss och Mr." sa han och nickade lätt till hälsning.
"God morgon Mr." sa de i kör och hälsade artigt. De följde honom till en gränd och genom en bakdörr. De fann sig vara inne på ett värdshus. Dante vände sig mot dem.
"Här kan ni tillbringa era nätter till dess att ni bestämt er på vad ni ska svara på min mors erbjudande." han log och visade sina perfekt vita och raka tänder.
"Vi har nog redan bestämt oss. Det är ju inte så att vi har några bättre alternativ eller något att förlora…" sa Serenity och slängde en blick på Tristan.
"Det gläder mig att höra." Han log igen. Tristan stod tyst. Han iakttog Dante och tyckte att han var väldigt godhjärtad som hjälpte dem på detta vis och vältalig och stilig med sin höga hatt. Ärligt talat hade han alltid tyckt om pojkar bättre än flickor. Dante såg hans blickar och log och blinkade med ena ögat mot honom.
*Söt pojke det där, lika ömtålig som en porslinsdocka ser han ut att vara.* Serenity märkte ingenting av de utbytta blickarna mellan de två. Dante harklade sig lite myndigt.
"Dock så kan jag bara betala för en biljett åt gången annars lär min far få reda på att de saknas pengar." Tristan och Serenity tittade fundersamt på varandra. Tristan tog tillorda
"Jag kan stanna kvar här så du får åka först, kära syster. Jag vet hur gärna du vill se världen" och för ärlighetens skull skulle han inte dö av att tillbringa lite tid med Dante en tid framöver. Dante höjde roat på ett av sina vacker välvda ögonbryn men sa ingeting.
"Åh tusen tack kära bror! Men då får du lova att skriva till mig varje dag" sa Serenity energiskt. Tristan lovade och när hon sedan gått upp till deras rum och han satt kvar och konverserade med Dante.
"Var det bara för att vara trevlig mot din syster som du erbjöd dig att stanna?" frågade Dante med en honungslen röst.
"J-ja såklart det var…" svarade Tristan med darrande röst.
"Verkligen?" sa Dante roat och lutade sig framåt så att deras ansikten bara var några centimeter ifrån varandra.
"Kom över till mitt rum ikväll för en kopp te…" viskade han och Tristan rös till av välbehag. Dante reste sig upp, betalade värdshusvärden och gick upp till sitt rum. Tristan var ovan av att bli talad till på det viset och reste sig med en aning skakiga ben och gick upp till sitt rum som han delade med sin syster.
Serenity var i full färd med att planera sin resa och prövade på en ny klänning som hade varit Dantes systers en gång i tiden. Den marinblå färgen på volangerna var en riktigt vacker kontrast till hennes ljust blonda lockar som likt ett vattenfall föll ner för hennes smala axlar. Hon log lyckligt och kramade om sin bror som fortfarande var i dagdrömmarnas rike.
"Åh Tristan jag kan knappt vänta, åh bara tänk dig, Sverige!" Tristan log sa skämtsamt:
"Var försiktig så du inte blir bortförd av någon svensk pojk, eller någon dansk för den delen."
Serenity fnittrade.
"Nä, det lär nog inte hända den där damen kommer nog ha noga uppsikt över mig…" Hon lät nästan en aning besviken när hon sa det. Tur att hon inte skulle anlända på vintern i alla fall då skulle hon väl frysa ihjäl i den kalla norden. Undra hur det skulle bli med språket. Själv kunde hon bara (en något medelmåttig) engelska. Åh jo om man lever med det så lär man sig nog ganska kvickt. Hon gjorde en lycklig piruett i sin nya klänning och gick in bakom avskärmningen för att byta om till en nattsärk. Så synd att båten inte gick än på säkert minst en månad…
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/lumerix/504950454/
Visa toppen
Show footer