Den bästa gåvan jag har fått från gud är den dagen jag lärde mig att älska någon och att vara älskad. I hela mitt liv känns det som att jag har levt i tomhet. Oftast kände jag mig ensam, men var jag verkligen det?
Något fattades i alla fall.

Jag trodde inte det skulle gå så länge tills jag verkligen få mitt hjärta fylld av kärlek som täpper till det lilla tomrummet som saknas där. Det var den bästa gåvan, det var som jag upptäckte något nytt. Det var som när jag lärde mig att cykla för första gången, det var som när jag tog studenten, det var som när jag tog körkort. Men ödet ville annat.

-Men allt har sitt slut-

Jag blev en bättre människa och nu känns det inte olämpligt att använda ordet "älska" och "kärlek" när jag verkligen förstod dess innebörd. Men tydligen har jag varit otacksam mot Gud när han så väl har serverat kärleken på ett silver fat. Jag tog emot den dock med öppna armar men det kändes att ju längre tid det gick så missbrukade jag den. Jag var otacksam och svek den finaste som finns och jag fick betala mitt pris. Priset var högt och jag har ingen aning om när eller om jag överhuvudtaget kommer att återhämta mig efter det här nederlaget.

Kärlek är inget man bara får över en dag, ibland får man offra sig och ge allt för att vinna den, men när du vet att det är värd allt så gör du det med ett leende på läpparna. Inte en enda gång har jag ångrat mig hur mycket tid, kraft jag har skänkt.

Jag hatar att gråta, jag hatar att vara ledsen , jag hatar att inte ha det där leende som jag alltid har, jag ogillar när folk ska gå omkring och frågar "Ansari, har det hänt något?" jag hatar att vara medveten om att "jag är ledsen och jag behöver någon som kan trösta mig", jag hatar att känna mig svag, jag hatar att känna mig hopplös. Jag hatar att erkänna att jag inte klarar mig. Jag faller...

När jag nyss i början av bloggen beskrev hur upptäckten av kärlek kändes för mig, så är det nu fullkomligt omöjligt att förklara hur hemskt det känns att förlora det. Av alla tider och stunder som jag har varit som allra gladast i hela mitt liv är bara en liten del av hur hemsk jag mår. Men det har jag nog gjort mig förtjänt i det.

När jag blickade tillbaka till de absolut roligaste och underbaraste ögonblicken jag har haft i mitt liv så kan jag inte hindra mina tårar att rinna nedför mina kinder. Jag hade givit allt för att återfå tillbaka dessa saker. Men det är försent, det skulle jag har haft i minnet varjedag jag upplever de underbara saker, "ta vara på dem", " låt inte något hindra allt det goda", "Va tacksam!"

Om någon räddar ditt liv så är du förevig tacksam, inte sant?

Jag minns allt som om det var igår, men ibland måste man göra det rätta. Och det rätta är inte alltid det roligaste för en. Jag vill göra en människa glad, jag vill göra alla som vill mig väl, glada. Ibland måste man offra och verkligen använda sunt förnuft.

Ta vara på allt bra för man vet inte när det tar slut och då kommer man inse dess sanna värde, för endast Gud som vet exakt allt som händer om 3 sekunder, om 4 timmar eller morgondagen. Ta inget för givet!

Jag vill bara avsluta med att säga att kärleken drev mig till att göra omöjliga saker, saker som jag tänker "nej det här går inte att klara". Kärleken har förändrat mitt liv. Många saker i mitt liv blev till liv pga kärleken. Det känns som jag börja andas då, och mitt liv hade just startat.

- dedicated to love -

Whats up dude:S!?