November
Thursday 5 March 2009 photo 3/3
|
Den breda stora fönsterbrädan är kall av det dåliga gamla fönstret som siprar in luft mellan dom små springorna. Utanför på den breda gatan går folk med högt uppdragna dragkedjor och mössor som värmer deras öron. Håren flyger på sidorna av den kalla vinden som möter dom. Jag är här inne men endå känns det lika kyligt. Inte ens mina saltade varma tårar gör mig en aning hetare. Allt är kyligt, kallt, isigt. Det på utsidan av det tunna fönstret beskriver hur jag är på insidan, hur jag har blivit på insidan.
Jag hatar mest av allt att du har påverkat mig, det ändrar inte den jag är bara den jag ser mig själv som. Du förstörde mitt inre och när jag har rest mig igen, kommer du igen.
Tankarna snurrar i mitt huvud som om ja vore en poet, men samtidigt slår det mig, varför är det så? Kallt, kyligt. Varför påverkar du mig? Jag hatar att du gör det. Varför sitter jag här i fönstret. Jo för att vänta på dig, att du ska gå förbi. Men vill jag verkligen det, varför vill jag det? Försvinn, nej gå inte. Stanna hos mig, jag hatar dig.
Tankarna åker fram och tillbaka. Vad ska jag göra, låta dig vara kvar eller försvinna.
Kollar mitt klockur på armen. 17.26. Du borde snart gå förbi. Varför vill jag se dig? Jag känner dig inte men endå gör du mig så lycklig eller olycklig. Älskar jag dig? Hatar jag dig för att du aldrig ser mig? Jag vet inte. Klockan slår 27, jag väntar. Mina ögon är som klistrade mot utsidan. Jag ser folk, vanligt folk förutom dig. Du kanske inte kommer idag.
Kl 18.00 ger jag upp. Jag måste göra något, få bort mina tankar. Jag kan inte vara ensam.
Jag lämnar den kalla fönsterbrädan som jag har sutit på och beger mig till mitt änu mer kalla rum. Den stora sängen bara ber mig att jag ska ta plats men jag vill inte tänka mer. Om jag lägger mig ner för ro blir mina tankar kaos.
Jag tar fram min halsduk och virar den runt halsen. Jackan sitter tight på armarna, koftan under gör det riktigt knöligt. Jag tar min väska som jag lever med. Går ut i hallen på med skorna och ut genom dörren.
Hissen ska alltid vara så otroligt seg. Varför? Jag trycker på knappen en gång till och nu kommer den. Varför går jag ut, vart ska jag, vem ska jag träffa?
Mobilen snurra jag upp från fickan, ni vet sådär som bara jag kan göra, så som alla andra i klassen nästan stör sig på lite att jag gör. Jag kliver ut ur hissen och eftersom jag messar märker jag inte att en mötande människa kommer emot mig. Jag ser inte upp, jag dunkar i en främlings axel men jag tittar endå inte upp. Mannen hostar eller snarare sagt suckar. Jag öpnnar dörren och tittar bak för att se vem, men mannen har redan stannat före mig. Det var ingen man. Det var han. Jag måste blivit rosig i hela ansiktet för jag kände hur varm jag blev i min lilla kropp. Han yttrade sig, varför stod jag still. Kom igen rör på dig, tänkte jag men jag var som fastklistrad. Han såg på mig. Jag såg på han, vad hände, vad skulle ske? Hans välformade läppar rörde sig, han sa något som jag ville höra, eller inte höra.
- Bor DU här?, han sa det med en förvånande röst men hans aniskte formade ett vacker léende.
Jag blev stum, frågade han mig det? Hur visste han vem ja va om han sa "du". Visste han något om mig. Vad skulle jag svara?
- Jo, det gör jag väl, sa jag med en tyst röst. Fan vad ynklig jag lät. Han måste ha kommit direkt när jag lämnade fönsterbrädan i vardagsrummet.
- Jag har sätt dig ibland, på tunnelbanan och sådär, han såg på mig med en frågande blick. Märkte han hur generad jag var. Jag sa inget, vad skulle jag säga, det fanns inga ord som räckte till.
- Vad heter du frågade han med en ton som jag gillade, han var den jag hade föreställt mig.
- Louise, sa jag som om det var det mest hemskaste namnet i världen.
- Hej Louise, sa han, Jag heter Erik.
Jag trodde inte mina ögon, hade det hänt. Gud, änu mer tankar i mitt huvud, vad skulle jag göra.
- Hej Erik, sa jag och nu blev jag plsötsligt full av ord som jag ville skrika ut. Jag frågade om han också bodde här.
Han log och sa,
- Ja det gör jag på andra våningen, du då?
- Jag bor på tredje, precis över dig.
Han skrattade och först förstod jag inte varför, men nu gjorde jag det. Fan vad pinsamt.
Jag tog mig samman och kom på varför jag hade gått ut, för att glömma tankarna. Jag skulle precis säga att jag var tvungen att gå när han tog orden ur munnen på mig men det var något han sa som jag inte hade tänkt att säga. När han gick med stora kliv upp för trappan ekade orden i mitt huvud. " Vi ses".
Jag hatar mest av allt att du har påverkat mig, det ändrar inte den jag är bara den jag ser mig själv som. Du förstörde mitt inre och när jag har rest mig igen, kommer du igen.
Tankarna snurrar i mitt huvud som om ja vore en poet, men samtidigt slår det mig, varför är det så? Kallt, kyligt. Varför påverkar du mig? Jag hatar att du gör det. Varför sitter jag här i fönstret. Jo för att vänta på dig, att du ska gå förbi. Men vill jag verkligen det, varför vill jag det? Försvinn, nej gå inte. Stanna hos mig, jag hatar dig.
Tankarna åker fram och tillbaka. Vad ska jag göra, låta dig vara kvar eller försvinna.
Kollar mitt klockur på armen. 17.26. Du borde snart gå förbi. Varför vill jag se dig? Jag känner dig inte men endå gör du mig så lycklig eller olycklig. Älskar jag dig? Hatar jag dig för att du aldrig ser mig? Jag vet inte. Klockan slår 27, jag väntar. Mina ögon är som klistrade mot utsidan. Jag ser folk, vanligt folk förutom dig. Du kanske inte kommer idag.
Kl 18.00 ger jag upp. Jag måste göra något, få bort mina tankar. Jag kan inte vara ensam.
Jag lämnar den kalla fönsterbrädan som jag har sutit på och beger mig till mitt änu mer kalla rum. Den stora sängen bara ber mig att jag ska ta plats men jag vill inte tänka mer. Om jag lägger mig ner för ro blir mina tankar kaos.
Jag tar fram min halsduk och virar den runt halsen. Jackan sitter tight på armarna, koftan under gör det riktigt knöligt. Jag tar min väska som jag lever med. Går ut i hallen på med skorna och ut genom dörren.
Hissen ska alltid vara så otroligt seg. Varför? Jag trycker på knappen en gång till och nu kommer den. Varför går jag ut, vart ska jag, vem ska jag träffa?
Mobilen snurra jag upp från fickan, ni vet sådär som bara jag kan göra, så som alla andra i klassen nästan stör sig på lite att jag gör. Jag kliver ut ur hissen och eftersom jag messar märker jag inte att en mötande människa kommer emot mig. Jag ser inte upp, jag dunkar i en främlings axel men jag tittar endå inte upp. Mannen hostar eller snarare sagt suckar. Jag öpnnar dörren och tittar bak för att se vem, men mannen har redan stannat före mig. Det var ingen man. Det var han. Jag måste blivit rosig i hela ansiktet för jag kände hur varm jag blev i min lilla kropp. Han yttrade sig, varför stod jag still. Kom igen rör på dig, tänkte jag men jag var som fastklistrad. Han såg på mig. Jag såg på han, vad hände, vad skulle ske? Hans välformade läppar rörde sig, han sa något som jag ville höra, eller inte höra.
- Bor DU här?, han sa det med en förvånande röst men hans aniskte formade ett vacker léende.
Jag blev stum, frågade han mig det? Hur visste han vem ja va om han sa "du". Visste han något om mig. Vad skulle jag svara?
- Jo, det gör jag väl, sa jag med en tyst röst. Fan vad ynklig jag lät. Han måste ha kommit direkt när jag lämnade fönsterbrädan i vardagsrummet.
- Jag har sätt dig ibland, på tunnelbanan och sådär, han såg på mig med en frågande blick. Märkte han hur generad jag var. Jag sa inget, vad skulle jag säga, det fanns inga ord som räckte till.
- Vad heter du frågade han med en ton som jag gillade, han var den jag hade föreställt mig.
- Louise, sa jag som om det var det mest hemskaste namnet i världen.
- Hej Louise, sa han, Jag heter Erik.
Jag trodde inte mina ögon, hade det hänt. Gud, änu mer tankar i mitt huvud, vad skulle jag göra.
- Hej Erik, sa jag och nu blev jag plsötsligt full av ord som jag ville skrika ut. Jag frågade om han också bodde här.
Han log och sa,
- Ja det gör jag på andra våningen, du då?
- Jag bor på tredje, precis över dig.
Han skrattade och först förstod jag inte varför, men nu gjorde jag det. Fan vad pinsamt.
Jag tog mig samman och kom på varför jag hade gått ut, för att glömma tankarna. Jag skulle precis säga att jag var tvungen att gå när han tog orden ur munnen på mig men det var något han sa som jag inte hade tänkt att säga. När han gick med stora kliv upp för trappan ekade orden i mitt huvud. " Vi ses".
Comment the photo
är detta på riktigt eller bara hitta på sak? i vilket fall va den guleböjbra! ;) <3
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/luujis/339725784/
Visa toppen
Show footer