December
Sunday 13 April 2008 photo 6/6
|
Hoppas att någon orkar läsa.
Jag heter Mathilda Morén. Mitt liv startade den 17/8-92. Jag fick ingen riktigt bra start på livet från födseln. Den tog 36 timmar vilket gjorde så att jag föddes sjuk. Jag fick ligga kvar på sjukhuset i flera dagar utan mina föräldrar. Dem kom till mig på kvällarna för att ge mig min medicin med sprutor. Lite mindre än ett år senare föddes min lilla syster. Jag hade inte lärt mig gå än. Min mormor fick ta hand om mig väldigt mkt. Det första året bodde jag nästan hos henne. Mina föräldrar ägde ett casino. Så jag fick sova hos min mormor. Men i alla fall kom min syster till världen och min närhet med mamma minskade ännumer. 2 år senare började jag på dagis. Men jag ville aldrig stanna där. Ville alltid åka hem. Efter ett tag började min mamma plugga på högskola och fick ännumindre tid med oss. Sen bytte jag och min syster dagis, för att mina föräldrar tyckte att det var förlångt. Där blev jag mobbad från att jag började. Fast jag hade en bästa kompis. Från att jag va 4 år, när jag började där tills att jag gick ut 2:an på den skolan var jag mobbad. Jag tyckte att det skulle bli så skönt att slippa mobbningen. Jag hade vart mobbad i 4 år när jag började på min nya skola. Där träffade jag Alicia. Vi kände igen varandra sedan förut, och det var en självklarhet att vi skulle leka med varandra på rasterna. Redan första dagen kom vi försent till mattelektionen, för vi hade så mkt att prata om. Visst var det skönt att äntligen ha en riktig bästa kompis. Men det hjälpte inte. Klasskompisar från den "övre rangen" såg att jag inte var som andra. Jag hade lärt mig läsa och skriva när jag var 4 år. De andra klasskompisarna tävlade alltid mot mig i matte. I min första skola var allt en tävling. jag trodde jag skulle få slippa det men nej. När jag var 7 år och gick i 1:an var allt ett helvette. Jag fick inte ligga först i matteboken, men inte sist. Jag fick inte ligga 2:a men jag var tvungen att vara den ständiga 3:an. Om jag visade mig för duktig eller lekte trög, så hällde ni mjölk på mina kläder. jag hoppades på en ny start i den nya skolan. Trodde till en början att allt skulle fungera bra. Men det gjorde det inte. Helvettet fortsatte. Jag gick i den nya skolan i 3½ år. Jag slutade i mitten av 6:an. Sen flyttade jag, mamma och min syster till stockholm. Jag började i min 4:e skola. Och tänkte att inget kunde bli fel. Det var nu jag skulle bygga upp mitt liv från grunden. Men självklart blev allt ännumer fel. Jag fick några kompisar, men det hjälpte inte mycket. Jag var fortfarande retad. Jag vet inte vad folk har haft emot mig under alla år. Men ni känner inte mig. Det är helt klart. Jag slutade den skolan efter en termin när jag gick ut 6:an. Jag valde att börja i Engelska skolan, där ingen annan från den föregående skolan började. Jag var väldigt osäker, och hade tappat hoppet om att få en nystart. Jag hade börjat dåligt även i min 5:e skola. Det var inte förrän några veckor in i terminen som jag lade märke till henne. Den ängel som jag aldrig hade sätt förut. Hon som drog mig upp. Hon som hjälpte mig otroligt mycket. Jag kommer alltid minnas henne. Hon frågade mig om jag ville vara med henne och hennes tjejkompisar. Jag blev rädd, trodde att dem skulle lura mig totalt. Men det visade sig att dem var snälla. Sånna där tjejer som alla vill vara. Som alla kollar på och försöker härma efter. Dem "coola". De som jag bara hade drömt om att få vara med. Jag var lugn med er, visste att ingen kunde göra mig något. Men allt var inte frid och fröjd än inte. Jag fick gå hos kuratorn, för mitt dåliga psyke från de andra skolorna. Och fortfarande var det folk som tyckte illa om mig. Jag lärde mig att acceptera det, alla behöver inte tycka om mig. Och vist bråkade jag en hel del med andra. men med tjejorna så kände jag mig trygg. Sen slutade ängeln i min klass och allt blev kaos. Vårat gäng mer lr mindre splittrades. Jag visste inte vart jag var påväg längre. Jag åkte upp till fjällen på vårterminen i 7:an. Och när jag kom tillbaka så hade jag en bruten handled. Jag fick gå med gips i en månad. Och elever plågade mig verkligen. Ni hällde varmvatten över mitt gips och fick det att smälta undan. Ni knuffade mig i korridorerna och jag blev bara allmännt trött på mitt liv. Jag slutade 7:an med hoppet om en fin nystart i skolan till hösten. Men sommarlovet drog med sig jobbiga stunder. Jag fick totalångest. Hade låtsaskompisar flygande fram och tillbaka i huvudet. Jag stog inte ut. Jag blev till och med misshandlad hemma. Jag försökte på alla sätt att dölja min smärta, men jag drogs bara djupare ner i den. Och i slutet av sommaren och i början av 8:an började jag skära i min vänstra arm. Det var riktigt skönt för stunden, men smärtan kom efter, då alla klasskompisar såg att jag inte mådde bra. Jag hade börjat i en ny klass. Men det hjälpte inte. Jag fick fler möten hos kuratorn för att jag mådde dåligt. Men hon kan inte hjälpa mig mer än att se till så jag får prata ut. Jag började skolka en hel del för att jag inte orkade med lektionerna. Jag försämrade mina betyg i 3 ämnen. Inte allt för farligt. Men i mitten av 8:an vände allt. Jag var inte mycket med det gamla gänget. Alla vi hade hamnat i olika klasser. Men jag träffade en ny tjej, som jag aldrig hade lagt märke till innan, Yasmine, Min absolut bästa kompis i skolan. Jag lugnade ner mig lite och slutade skära mig. Allt var lugnt. Tills våren i 8:an då jag började röka på allvar. Jag hade hållt på lite då och då sedan jag gick i 7:an. Men det var nu det började. Alla fick reda på det, det är självklart, men luktar ju. Och de yngre eleverna pekade ut mig som rökare till lärarna. Jag brydde mig inte så mkt. Jag var van med allt skitsnack om mig. Hade redan hört det mästa. Jag började bråka med lärare och de äldre eleverna. Jag insåg inte vem jag var riktigt. Jag visste bara att jag inte var som dom. Jag var den jag hade blivigt. Den ni sakta hade gjort mig till från skola till skola. All otrygghet har skapat den jag är idag. Jag slutade i 8:an och var glad över att jag inte skulle vara i stockholm alls på lovet. Jag tillbringade min sommar i Gävle, på Öland och i Göteborg. Jag samlade ny kraft från kompisar. Jag tog emot vad folk hade att erbjuda till hjälp. Och sen började jag i 9:an med nytt hopp om ett bråk och ryktes-fritt år. Det går väll som det går med det. Men jag har lärt mig vem jag är nu på vägen. Det finns inget som kan ändra mig. Jag är den starka kämpen som jag föddes till. Jag har kämpat för att leva enda sen jag föddes. Jag har suktat efter döden, jag har längtat efter livet. Jag har träffat många som hatar mig, men fler som tycker om mig. Jag har säkert sagt en hel del för att lura folk. För att dölja vem jag är. Sagt en massa som inte är sant. Jag har inte ljugit för er. Jag har bara undanhållt sanningen. Jag vet vad som är sanningen i mitt liv. Men det är ingenting som alla måste veta. Den här texten är mit riktiga liv. 100% sann. Visst har jag utelämnat en hel del, men det är saker som ni kan fråga mig om, om ni verkligen vill veta små detaljer. Jag säger mycket, men så lite vet jag själv. Jag må vara erfaren av kunskaper. Och jag delar gärna med mig. Men jag vet vad sanningen om mig är. och det är något som ni aldrig lär förstå genom att bara kolla på mig. I mitt liv hittills har jag haft många roller. Först och främst så har jag vart mobbad i 8-9 år, sen blev jag en högre position. Men nu är jag inte den högsta men inte heller den lägsta. Jag kanske gillar att vara i centrum. Men jag hatar onödig uppmärksammhet, den som ni ger mig dagligen. Jag är trött på den. För jag vet vad sanningen är, och det gör inte ni. Ni kan aldrig igen få mig att längta efter döden den tråkade ut mig för länge sen. Jag heter Mathilda, och jag föddes för att stanna.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Mon 21 Apr 2008 19:44
Åh gumman <3<3<3<3
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/m-atildan/192995356/
Visa toppen
Show footer