vet inte riktigt vad jag ska säga numera eller tänka.. allt är en jäkla röra exakt allt typ! och jag får inte något att funka i mitt huvud...hjärnan går på högvarv och den orkar snart inte mer. Och idag så vet jag inte riktigt vad jag ska säga om denna dagen.. är lite i chock fortfarande och kan inte sova fast jag är sjukt trött och har suttit på ortopedakuten i 7 och en halvtimme idag och kom hem kl 24:00.
Chocken för mig är att jag är väldigt förvånad och har märkt nu att jag har kommit en sån jävla bit påvägen bort från all skit som jag haft förr med psyk och allt.. att jag inte är den längre som lever på tårar,blod,panikskrik varje dag längre.. att jag är den som numera konstigt nog kommit ifrån det livet. Jag har nog börjat se ljuset och börjat märka det själv.
Folk har sagt " ja men du är ju på bättringsvägen , du mår ju bättre " men att jag har sagt " nej " varje gng.. men nu idag insåg jag att det är jag fan visst det.
Och jag lider med dom som stannat kvar i det livet , jag vet hur det är, jag vet hur det va, jag vet hur jävla tomt det är och att man såg att livet va så jävla meningslöst att ja inte brydde mig ett piss om alla andra runtomkring eller hur jag själv såg ut eller hur jag va. Idag så blir jag rädd när jag ser folk som mår så jävla dåligt och ligger nere på botten och kämpar för sina liv eller som inte ens orkar kämpa mera, jag blir så jävla rädd så jag vet inte vad ja ska göra eller säga längre.. förr va ja bra att snacka med det vet ja om, ja visste exakt va ja skulle säga till ngn annan som mådde dåligt.. men nu vet ja inte vad ja ska säga jag bara är helt stum.. precis som jag aldrig har varit nere på botten, precis som att jag aldrig levt de livet ja levde o tappat minnet (fast de har ja inte). Nu är allting tvärtemot.. jag har fobi för blod, jag hatar att gå ner i vikt jag blir LIVRÄDD om jag går ner i vikt, jag blir rädd för ångesten, rädd för allt så fort ja börjar må dåligt för jag vill inte hamna i skiten igen.. Och jag blir rädd när ja ser folk som är så jävla sjuka.. man vill hjälpa men ja måste tänka på min hälsa för att själv överleva och det låter säkert jävligt egoistiskt men har aldrig tänkt på min egen hälsa förrän nu. Nu har jag startat mitt liv, nu har jag börjat kämpa själv, nu har jag börjat ta tag i saker o ting själv, säga min mening själv, och INGEN ska trampa ner på mig, INGEN ska komma och säga vad fan jag ska säga eller tycka, INGEN ska styra mitt liv eller vara någon jäkla maktperson över mig. Jag kommer alltid vara lite skadad inombords, men det är förflutet, det är mitt gamla jag, klart det går upp o ner än men jag vill bara se framåt nu...jag har en underbar pojkvän som jag älskar över allt annat på hela jorden ! och honom vill jag leva i resten av mitt liv med, ja är lycklig med honom, jag vill leva så och det tänker jag göra också och älskar honom och han hjälper mig som fan , han är mitt hopp, han är mitt allt-mark pihlak<3.

Och nu så ska jag sova efter ha varit på akuten så länge men är fortfarande i chock så vet inte om jag kan sova men får hoppas på det bästa.

Annons

The photo has no tags

Camera Canon EOS 400D DIGITAL

Focal length 28 mm

Aperture f/7.1

Shutter 1/160 s

ISO 1600

Date

March 2013